Tv-krönikan: "The Wire".

Det finns teveserier och teveserier. Och så finns "The Wire". I fredags kväll började SVT 2 äntligen sända fjärde säsongen, och vi är tillbaka i Baltimores tröstlösa gatuverklighet, där langare och polis utkämpar ett ojämnt krig. Eller snarare, poliserna krigar och langarna vinner, i längden. Hur mycket poliserna än sätter dit dem. Langarna ersätts om och om igen av nya, förhoppningsfulla rekryter.

Jag tänkte mig ett tag att "The Wire" var en serie om pengar, för allt kretsar ju kring det: langarna säljer för vinsten, politikerna vinner röster genom de stora pengarna i valkampanjerna. De stora narkotikahandlarna väver sakta in sina vinster i kampanjmedel till politiker och i lagliga byggprojekt, som en cancer sprider sig knarkpengarna längre och längre in i samhället.

Men pengarna är bara lockbete för den som ännu inte är inne i spelet. Är man väl där spelar ingenting längre någon roll, då kan man inte sluta och trampar vidare för att, om möjligt, överleva lite till. Politiker och langare kämpar för att behålla sina positioner och nå högre, och det har inte längre något att göra med vinst.

Kvar utanför spelet finns alla de som envist och hopplöst sliter för att få samhället att fungera. I fredagens avsnitt fick poliserna som till vardags plockar upp de unga liken efter knarkindustrins framfart lyssna till en föreläsning om terrorismen, varpå de bröt ut i genuint gapskratt: "Om terroristerna slår till i Baltimore, tror ni någon skulle märka skillnaden?" I en annan scen står en mamma utanför på trappen när sonen kommer hem på kvällen, hon väntar i serieteckningspose, händerna i sidorna, arga armbågar pekar ut i tvära vinklar: "Jag sa ju att du skulle komma hem klockan nio!" Pojken, trubbnosiga lilla Randy, med sitt fortfarande barnrunda ansikte, hänger med huvudet och berättar inte att han varit i gängslagsmål, och inte heller om ärendet han sprang som ledde till att en ung man blev mördad.

Den här säsongen är det Randy och hans kamrater som står i centrum, de växer upp och skaffar sig utbildning och extrajobb och förebilder där de kan, i en värld där alla andra möjligheter förmenas dem. Varsågod och skrubba er aningslöshet mot detta, och fundera sedan på om det är ordningsregler som kommer att rädda dem som är utanför, där eller här.

Det är nattsvart elände, men så lysande berättat att jag omöjligen kan tänka mig att missa en enda sekund. Det är så här samhällskritik ska göras, som rakknivsvass underhållning där idéerna inte på minsta sätt går ut över spänningen.

Som sagt, det finns teveserier och teveserier. Och så finns "The Wire".

FÖRÖVRIGT ...
... började i torsdags TV 3:s nya dokusåpa "Allt för byn", om den jämtländska avfolkningsbyn Hammarstrand som skulle åstadkomma en föreställning på en privatteater i Stockholm, "för att sätta Hammarstrand på kartan". Kändisskap i stället för riktiga arbeten. Tragiskt eller charmigt? Ja, bådadera. Välkommen till 2000-talet.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut