Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Ung filmare trotsar könets begränsningar

Regissören Ester Martin Bergsmarks har gjort ”Pojktanten”.
Regissören Ester Martin Bergsmarks har gjort ”Pojktanten”. Foto: Paul Hansen
Ester Martin Bergsmarks film ”Pojktanten” handlar om att vara mellan könen. Och filmen i sig vägrar också att låta sig kategoriseras och flyter mellan dokumentär, konstfilm och ­fiktion.

”Pojktanten” börjar med sniglar. Vinbergssnäckor i närbild. Som liten trodde Ester Martin Bergsmark att alla de där snigelskalen man hittar på marken betydde att sniglarna kunde byta hus om de ville, bara slingra sig ut ur spiralskalet och ta ett nytt. Först när arbetet med ”Pojktanten” var i full gång förstod hen att det inte alls var sant. Skalen var döda sniglar.

Filmen handlar om Bergsmarks nära vän Eli Levén, om tillhörighet och begränsningar och om att befinna sig bortom den binära uppdelningen mellan man och kvinna. Både Bergsmark och Levén är transpersoner och såg varandra för första gången i tonåren. Bergsmark bodde i Högdalen i södra Stockholm, var på väg hem från jobbet på Konsum i mörkgröna monotona kläder bland alla andra vinterklädda och gråa.

– Så plötsligt kommer Eli, med sitt långa röda hår och glimrande örhänge. Jag kände: det är så här man vill att världen ska vara, säger Ester Martin Bergsmark när vi träffas på Filmhuset i Stockholm.

Bergsmark och Levén träffades så småningom på riktigt, blev vänner och hade en romans. ”Pojktant” var hur Eli Levén beskrev sig själv, och Bergsmark fångades och fascinerades av ordet, speglade sin egen identitet i det.

– Det känns inte låst, inte begränsande eller inburande. ”Tant” är ett jättekomplext ord i sig, det kan användas nedsättande, romantiserande, det kan vara en häftig pantertant som Tina Turner eller en avsexualiserad gråbeige basker … Det finns en kraft i ”tant”, särskilt i kombination med ”pojke”.

Bergsmark har arbetat med filmen sedan 2007. Projektet växte från kortfilm till långfilm; en väldigt svårkategoriserad sådan. Den växlar mellan scener där Levén och Bergsmark samtalar nakna i ett badkar, iscensatta tablåer, naturfotografi och intervjuer med Levén om våld och skrivande och varande. ”Pojktanten” flyter mellan konstfilm, dokumentär och dagbok, ett mellantillstånd som också speglar filmens tematik: att vägra låta sig begränsas. Det var enda sättet att berätta historien på, säger Ester Martin Bergsmark, även om hen var rädd att publiken inte skulle förstå filmen.

– Jag var jätterädd att den skulle vara för intern. Men jag har mött så många olika reaktioner från folk! En äldre man som flytt från ett totalitärt samhälle läste in en sak, en psykiskt sjuk kvinna kände sig styrkt av den, en tjej i Norge tyckte att vissa scener påminde om hennes relation med sin alkoholiserade mamma. Jag tror att jag lyckats skapa en film där folk både kan följa med och samtidigt skapa sitt eget rum i filmen.

Eli Levén och Ester Martin Bergsmark hade just avslutat sitt förhållande när Bergsmark började arbeta med ”Pojktanten”, och Levén hade börjat skriva på sin debutroman och ville under en period inte ens vara med i filmen. Pojktants­identiteten, som från början var ett sätt bort från könsnormerna, blev paradoxalt nog ett fängelse i sig. ”Jag är trött på att sitta i det här jävla badkaret”, säger Eli Levén i en scen, ”jag kan vara din partner-in-crime, men jag kanske inte är din syster”. Det var inte alltid helt enkelt att göra en film om någon man just gjort slut med, säger Ester Martin Bergsmark.

– Eli var på väg att lämna pojktantsidealet. När man är kär i någon kan man ha en bild av den som är svår att släppa, och jag hade nog det av Eli. Den låg kvar, som en jobbig känsla. Men det är just det filmen handlar om – kärleken och hur man speglar sig i andra.

Med en Guldbagge i bagaget

Regissören Ester Martin ­Bergsmark har tidigare bland annat gjort en kortfilm till den erotiska samlingen ”Dirty diaries” och dokumentären ”Maggie vaknar på balkongen” (tillsammans med Mark Hammarberg) som fick en Guldbagge 2008.

I nya ”Pojktanten” skildras vännen och författaren Eli Levén, som 2010 romandebuterade med ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Levén och Bergsmark arbetar nu också på en filmatisering av romanen.

”Pojktanten” har fått juryns hedersomnämnande och publikens pris på Göteborgs filmfestival. Filmen har svensk biopremiär den 7 september.

Höstens svenska långfilmspremiärer

24/8: ”Searching for Sugar man” (regissör Malik Benjelloul).

7/9: ”Pojktanten” (Ester Martin ­Bergsmark).

”Hamilton 2 – men inte om det ­gäller din dotter” (Tobias Falk).

14/9: ”Palme” (regissörerna ­Kristina Lindström och Maud Nycander).

21/9: ”Flimmer” (Patrik Eklund).

28/9: ”Hypnotisören” (Lasse ­Hallström).

5/10: ”Äta sova dö” (Gabriela Pichler).

19/10: ”Bitchkram” (Andreas Öhman).

”Lycka till och ta hand om ­varandra” (Jens Sjögren).

2/11: ”El médico. The cubaton story” (Daniel Fridell).

”Alla är äldre än jag” (Martin ­Widerberg).

9/11: ”Call girl” (Mikael Marcimain).

23/11: ”Hassel: Privatspanarna” (Måns Månsson).

”Blondie” (Jesper Ganslandt).

30/11: ”Bekas” (Karzan Kader).

7/12: ”Dom över död man” (Jan Troell).

25/12:”Mammas pojkar” (Ulf Malmros).

”Sune i Grekland. All Inclusive ”(Hannes Holm).

Bland filmer som ännu ej har ett premiärdatum finns dramat ”Bokcirkeln” (Lars Gustavsson)