Potsdam. Det skulle kunna vara ett amerikanskt universitetscampus under sommarlovet. Mäktiga byggnader, en stor gräsmatta och nästan inga människor synliga. På bistron äter man lunch i maklig takt.
Det är lågsäsong i Babelsberg, tre mil från Berlin och en plats som är bärare av så mycket filmhistoria att det nästan gör ont. Vi går igenom det gigantiska kostymförrådet med pickelhuvor, naziuniformer och indiankläder från den DDR-epokens många westernfilmer, tar oss vidare till rekvisitaförrådet med telefoner från alla tidsåldrar, möbler i alla stilarter och det roder Roman Polanski lät stå på en restaurant i sin kommande film ”The Ghost”.
Vi häpnar när vi träder in i Marlene Dietrich-Halle, drygt 5 000 kvadratmeter och 14 meter upp till taket. Här byggde regissören Quentin Tarantino upp den stora biograf där ett fiktivt attentat mot Hitler äger rum i amerikanens senaste film ”Inglorious basterds”.
Ateljén byggdes 1926 när Fritz Lang skulle göra sin epokgörande science fiction-film ”Metropolis”
I ett stramt tvåvåningshus i tegel har Babelsberg-chefen Carl Woebcken sitt kontor. Han ler och säger:
– Det går inte att bygga på myten om Babelsberg, man måste kunna erbjuda något annat också.
Det hade inte gått så bra för Babelsberg efter murens fall. Den franska mediekoncernen Vivendi hade fått nog för fem år sedan, Woebcken säger att han och hans kompanjon Christoph Fisser hade turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Vivendi gav bort egendomen.
– Annars hade vi aldrig klarat oss. Vi kom inte från filmbranschen och de flesta trodde att vi skulle gå i konkurs efter ett halvår, berättar Carl Woebcken, som betraktar sig själv som tekniknörd med ett brinnande filmintresse.
Deras affärsidé var ny. De tänkte inte riskera allt de ägde i egna stora produktioner, utan tänkte i stället erbjuda allt vad Babelsberg hade – de 16 ateljéerna, kostymerna och rekvisitan, snickarverkstaden och sömmerskeateljén och inte minst den jättelika utekuliss som går under namnet Berliner Strasse.
Den hade redan 2001 fått tjäna som Warszawa-ghettot i Roman Polanskis ”Pianisten”, det var före Carl Woebckens tid, men han räknar det som Babelsbergs moderna genombrott. Polanski banade väg för alla de regissörer som kommit sedan dess.
– Som mest har vi gjort fyra filmer samtidigt med 2 500 personer på plats, fast vi bara har 85 anställda, säger Carl Woebcken och tillägger att det imponerade på amerikanarna.
Nu senast är det cineasten Quentin Tarantino som gjort reklam för Babelsberg borta i Los Angeles. Man berättar hur entusiastisk han var över att få filma på så klassisk mark, varje vecka ordnade Tarantino interna visningar för att bibringa sin ”crew” lite filmhistoria.
På ett av kontoren ligger gatuskylten ”Quentin Tarantino Strasse” färdig att sättas upp någonstans i området.
– Fast vi säger att han måste göra två filmer här först, säger Carl Woebcken.
Babelsberg är också hightech; här finns även ateljéer med jättelika så kallade green screens för datoranimationer.
–Roland Emmerichs nya ”2012” gjordes i Vancouver, vi skulle gärna ha gjort den här. Men vi är glada över att de som gjorde den, Pixomondo, sitter tre hus bort, säger Carl Woebcken och ser ut som han sitter med trumf på hand.
Det nya statliga filmstödet för utländsk film, som infördes 2007, har också medverkat till att Hollywood vällt in över Babelsberg.
– Fast när det gäller riktigt stora produktioner kan vi inte konkurrera med Pinewood Studios i London eftersom stödet har en maxgräns på 10 miljoner euro (drygt 100 miljoner kronor), påpekar Carl Woebcken.
I fjol gjorde börsnoterade Studio Babelsberg en vinst på drygt 30 miljoner kronor. Det låter beskedligt, men Carl Woebcken tycker att det är okej. Våren, präglad av krisen, har däremot varit väl lugn för hans smak.
– Jag var lite orolig ett tag, men sedan dess har det tagit fart. Det finns några intressanta projekt inför hösten.
Vilka?
– Det är hemligt. Vi har inte skrivit under än, säger mannen bakom den nya Babelsberg-epoken.