Många sjuåringar har nog en ganska bestämd uppfattning om vad de vill göra när de blir stora. Att sedan växa upp och uppfylla sin dröm däremot … ja, låt mig säga som så att de flesta jag känner varken är astronauter, prinsessor eller rockstjärnor.
Men det var en gång en blond, liten pojke, bördig från Eskilstuna, som förkunnade att han en dag skulle bli sportkommentator. Det ska börjas i tid, så mor och far Pops fick ta del av sonens karriärförberedelser när han tog alla tillfällen i akt att öva genom att kommentera olika sportprogram. Förebilder? Bosse Hansson och Arne Hegerfors så klart, två sportpratande tv-legender.
Tjugo år senare.
– Jag hade läst på Journalistikhögskolan och var ute på min praktik. Där satt jag på SVT:s sportredaktion på morgonmöte. Och med på mötet var Bosse Hansson. Det kändes smått overkligt, att jobba tillsammans med min barndomsidol.
André Pops, i dag 36 år, ler åt minnet. Med all rätta, för det gick ju ganska bra sedan. Barndomens övningar gav resultat. Den nybakade journaliststudenten fick stanna kvar på SVT, och han är kvar än i dag. Men det kunde ha slutat annorlunda.
– Jag var länge rädd för journalistyrket. Det är inte den säkraste branschen direkt, och jag visste hur tuff konkurrensen var, berättar André Pops, och skakar på huvudet när han minns sina planer på att läsa ekonomi i stället. För det var ju inte det han brann för.
– När jag ändå vågade satsa på journalistiken och började plugga kom nästa vägval när det var dags att välja praktik. Nästan alla mina lärare ansåg att jag skulle satsa på Rapport eller TV 4-nyheterna, där jag också hade fått praktikplats. Det ansågs lite finare och jag började tveka. Men så sade en lärare åt mig att tänka ”var ser jag mig helst i framtiden”, och då blev valet enkelt. Det var ju sport jag ville jobba med.
Det ekar spöklikt tomt i SVT:s korridorer när DN är på besök. En ödslig bris i sportredaktionens lokaler. Men längst in i hörnan pågår något. Två medarbetare pysslar med förberedelser inför kvällens stora tv-sändning, DN-galan på Stadion. Den ena med en blond kalufs som kepsen inte lyckas tämja helt. André Pops och kollegan Anders Blomberg håller ställningarna.
– Jag blir faktiskt inte nervös längre inför direktsändningar, förklarar André Pops.
Hur kan han vara så avslappnad bara några timmar innan hela svenska folket kan se allt han gör, följa minsta felsteg?
– Hemligheten? Att vara påläst och väl förberedd.
Och träning på att aldrig tappa fattningen fick han efter sina år som programledare för Lilla sportspegeln. Jobba aldrig med barn och djur, lyder ju den gamla devisen. Men Pops säger inte gärna nej till en utmaning, och att han var poppis bland ”Lillas” unga tittare märks efter en titt på gamla chattar på SVT:s hemsida. Blivande skjutjärnsreportrar ville veta allt om den ”coola” och ”söta” ”Popsen”. Lisa undrar om han känner Peter Jihde (det gör han, han brukar spöa honom i golf på somrarna), Jennie frågar om han kan stoppa sex köttbullar i munnen samtidigt (kanske, om han är tillräckligt hungrig) och Emanuel funderar över vad man gör om man blir lite kissig i direktsändning (”det är bara att hålla sig”). Men framför allt vimlar det av lovord som ”supergullig”, ”cool” och ”snygg frisyr”.
Hur viktigt är utseendet för en tv-stjärna som Pops?
– Jag är mindre fåfäng nu än jag var när jag började jobba. Det var väldigt viktigt förut, även privat. Men ju säkrare jag blir och ju större arbetsuppgifter jag får, desto mindre bryr jag mig om hur jag ser ut.
Med både utseende, talang och popularitet i ryggen är det kanske inte konstigt att André Pops fick erbjudande om att vara med i Melodifestivalen 2007 som sidekick till Kristian Luuk. Återigen ströddes lovorden, och vissa gick ännu längre. En inte helt okänd Bert Karlsson såg potential.
– Haha, ja Bert kom fram till mig under finalen när vi var backstage. Han sa ”Pops, du är den största stjärnan här. Kan du sjunga?”.
Men det blev ingen popkarriär för Pops.
– Jag kan sjunga, men det låter inte så bra.
Däremot kanske han ändå hamnar i rampljuset snart. När tv-priset Kristallen delas ut den 28 augusti är han delaktig i tre av fem nomineringar i nya kategorin Årets sportprogram. Han kan kamma hem pris för ”OS i Peking”, ”Vasaloppen” och ”Vinterstudion”. Får vi se André Pops hulka loss i sann Oscarsgala-anda då?
– Jag har lätt för att gråta, så det är inte helt omöjligt, erkänner han. Men det viktigaste är att jag inte får glömma dem som står mig närmast i ett eventuellt tacktal, mamma, pappa, brorsan, min fästmö och våra två barn.
Och kanske han även borde tacka den sjuåriga pojken som inte gav upp sin dröm.