Det är svårt att föreställa sig regissörer som Hollywoods proletariat, men enligt Daniel Espinosa är drömfabrikens lönegap enorma.
– Jag kan inte säga hur mycket jag tjänar. Men de är jättekända för absurda löneskillnader. Man får dåligt betalt när man börjar.
Nu var det inte pengarna som lockade honom till Kalifornien. Utan chansen att få göra två timmar snabb och våldsam action med Denzel Washington i huvudrollen.
– Jag själv skulle nog aldrig få för mig eller få lov att göra den här filmen i Sverige. Den är något man bara kan göra där.
Om du gjort filmen i Sverige hur hade den blivit då?
– Ännu smutsigare. I USA ansågs den på tok för hård. De ville klippa bort 20 minuter. Ta bort mycket av gråten, pauseringarna och våldet. Men det höll jag fast vid. Precis som med ”Snabba cash” ville jag att våldet skulle vara extremt realistiskt.
Kritiken mot USA och CIA, är det Espinosa?
– Ja, demonstrationerna mot arbetslöshet har jag stoppat in. Och den socioekonomiska geografin. Färden från rika områden till fattiga. När karaktärerna når sin absoluta nollpunkt är man i Kapstadens kåkstäder.
Han berättar om sin egen resa. Om invandrarkillen som stal bilar i Skogås och riskerade ungdomsfängelse men räddades av sin chilenska mamma som ordnade ett särskilt stipendium för sin stökige tonåring på Sigtuna.
– Det förändrade mitt liv. Den stora skillnaden är att människor med bättre ekonomiska förutsättningar blir intalade att de klarar vad som helst – och tror på det. Det tragiska är att alla svenska ungdomar kan bli vad de vill, men vissa aldrig får höra det.
Vad trodde du själv när du var 16?
– Min stora dröm var att ha ett kafé. Mina polare skämtade ”hur fan ska du få lån på en miljon?” Jag garvade och tänkte att de har rätt. Det är ju helt kört. Men på Sigtuna tyckte de min dröm var helt visionslös. Som ingen dröm alls.
Då visste du inte ens vad en regissör var?
– Nej, jag hade ingen bild alls av en regissör. Men så träffade jag Johan, son till regissören Lasse Hallström. Lasse är jättetalangfull men också en person från vanliga omständigheter. Jag tänkte att om han kan så kan väl jag. Att berätta en historia och kanske få betalt.
Vet Lasse Hallström om det?
– Ja, det var kul att få säga det till honom förra sommaren när vi möttes på tv. Han visste inte ens riktigt vem jag var. Men han blev glad.
Hur hittade du din plats i överklassen?
– Jag är en bra och trogen kompis. Det var inte lika självklart där. I arbetarklassen är vännerna de enda man har, dem sviker man aldrig. Bland överklassen fick jag snabbt många fina vänner som tyckte om min typ av kod. Om det blåser hårt och någon vill bråka står man bredvid och går ingen annanstans.
Du fixade jobb åt dina polare, Fares Fares och Joel Kinnaman har roller i ”Safe house”.
– Ja, det handlar om att skapa trygghet. Ju fler vi är, desto starkare står vi. Det är viktigt att ha några skådespelare i teamet som man litar på. Som man kan gå genom eld och vatten för. Ett gäng av bröder.
– De gör samma sak för mig. I min första kortfilm hade Fares Fares huvudrollen. Han bjussade mig när han var långfilmsstjärna och jag var kortfilmsnolla. Nu kan jag ge honom en roll. Man ger och tar.
Den där koden?
– Jag tror att det är därför vi invandrare håller ihop. Jag, Babak Najafi och bröderna Fares blev tidigt kompisar. Vi förenades i ett utanförskap. Nu är vi mer mainstream men håller koll på varandra när vi avviker från det vi kanske borde göra.
Vad borde du göra?
– En mindre film. Jag har en plan att reboota min karriär efter den här succén och gå ned i budget för att få alla rättigheter på alla områden och bygga därifrån.
Hur länge kan du vara vänster i Hollywood?
– Jag har inte kommit till läget när jag cashar in. Men vi lever i världens bästa samhälle och stödet till medborgarna är väldigt unikt. Jag pratade med Stellan Skarsgård om det. Han är ju vänster. Det handlar om att rösta på det man tror på. Det är en ära att få lov att betala skatt och en ynnest att få dela med sig av det man får in.
Nästa film blir ändå i Hollywood?
– Nej, det vet jag inte. Jag har två filmer i Sverige som jag kommit ganska långt med, en i Frankrike och en hel drös i USA som jag inte riktigt gått in i.
Vad är målet?
– Jag försöker skapa min egen filmskola. Jag hoppas att jag kan bli lika bra som Tomas Alfredson. Jag såg ”Tinker tailor soldier spy” och blev bortblåst. Jag skyndade mig att kolla hur gammal han var, 48 år, och tänkte okej, vad bra, jag har en stund på mig.