Varför handlar­ det mest om ­klänningar? Oscarsgalan tycks mest handla om klänningar nu för tiden, och att håna alla som råkar ut för stilmissar. Efteråt vet man mer om vem som bar vilken designerdress än vem som vann flest statyetter. Hur gick det till?

”Cineast i svart”

De flesta tycks skylla på Allan Carr (1937–1999) en munter fyr, producent till musikaler som ”Grease” (1978) och ”Can’t stop the music” (1980), den legendariskt usla filmen med discostjärnorna Village People. Han var även känd för överdådiga fester, och filmakademin tänkte att han skulle vara den rätte att förnya den i slutet av 1980-talet ganska träiga Oscars­galan. Ingen bra idé. Snilleblixtar som att låta Rob Lowe sjunga, eller försöka sjunga, duett med en skådespelerska i Snövitdräkt gjorde att Oscarsgalan 1989 är beryktad som tidernas gräsligaste. Disney stämde filmakademin för bruket av Snövitkostymen: ”Snövit lät som en marsmänniska!” Men Carrs grepp att göra entréerna på den röda mattan till ett slagnummer, något som ingen tidigare tänkt på, fick vara kvar. Det har spritt sig runt världen.

Som du, cineast, beklagar jag detta. För männen spelar det mind­re roll, men varför ska kvinnor i filmbranschen årligen pressas att ta rollen som mannekäng, vilken i många fall inte passar dem alls? Det är absurt att just på galorna ska stora filmpersonligheter träda tillbaka för designer som vill glänsa.

Och, som du också påpekar, entréerna kommenteras som vore det Fröken Sverige-tävling 1967: ”Izabella Scorupco är inte bara vacker, hon klär sig riktigt snyggt dessutom”; ”Josephine Bornebusch är lika vacker som alltid!” är exempel på några klappar på huvudet utdelade av Expressens Emma Danielsson vid årets Guldbaggegala. Ett kliv på röda mattan tycks inte precis föra kvinnokampen framåt.