Filmfestivalen i Cannes går in i slutspurten. Det är fortfarande för många tunga titlar kvar, som Pedro Almodóvars plastikkirurgiskräckis ”The skin I live in” och turken Nuri Bilge Ceylans småstadsdrama ”Once upon a time i Anatolia”, för att man ska kunna spåra eventuella vinnare än – eller riktigt avgöra om den 64:e­ festivalen i ordningen kommer att gå till historien som ett av de mer märkvärdiga åren eller inte.

Många fantastiska filmer har passerat revy, det är redan klart, men talar man om en festival som bär fram det nyskapande och gränsöverskridande, blir det mindre säkert hur årets evenemang kommer att stå sig.

Med filmforskaren Jan Holmbergs fina och lite melankoliska essäbok ”Slutet på filmen o.s.v” i huvudet är det lätt att spåra tecken på att filmkonsten i dag befinner sig i ett slags långt och ibland lite sorgset farväl till den analoga tekniken och de traditionella distributionsmönstren som i princip varit desamma sedan slutet på 1800-talet. Vem vet, snart kanske de stora filmfestivalerna är det enda säkra sättet att se filmer på riktigt stor duk i en salong med många likasinnade.

Man skulle kunna se Lars von Triers skönt apokalyptiska ”Melancholia” som en storslagen metafor för biograffilmens undergång. Han mesar inte utan låter hela jorden brinna upp lika snabbt och effektivt som en antänd filmremsa. Om nu inte Guldpalmsjuryn, ledd av Robert de Niro, blivit helt avtända av Lars von Triers famösa nazi-provokationer, vore det inte kons-tigt om ”Melancholia” gav dansken hans andra guldpalm. Sättet att kombinera ett intimt, nedtonat kammarspel mellan framför allt två systrar (suveräna Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg) med våldsamt vackra klassiskt måleri-inspirerade tablåer är enastående. Bara Lars von Trier kan göra en enkel depression/livskris så dramatisk att den tar sig formen av jordens undergång. Sällan har hans kvinnoroller heller varit både så stramt minimalistiska i skådespeleriet och samtidigt så laddade med känslor.

Två andra favoritfilmer i tävlan är också laddade med en viss filmkonstmelankolisk karaktär. Älskansvärda ”The artist” i regi av Michael Hazanavicius – en storfavorit bland filmkritikerna i Cannes – är ett sött kärleksbrev till stumfilmen. Ren skär nostalgi, ja visst, men gjort med extremt mycket humor och värme. Douglas Fairbanks-inspirerade Jean Dujardin spelar matinéstjärnan Georg Valentin som är kung i Hollywood tills plötsligt den dag då talfilmen gör entré. Han vägrar helt enkelt att hoppa på det tåget, och man förstår först i slutet varför. Den är svartvit, visas i det klassiska fyrkantiga ”aspect ratio”-formatet och dessutom nästan helt stum.

Nästan lika nostalgiskt tillbakablickande är Aki Kaurismäkis hjärte­värmande, mirakeldrama ”Le Havre”. Det är den finske regissörens första återkomst till Frankrike efter ”Bohemernas liv” i början på nittio-talet. Kaurismäkifansen kan vara trygga. Det här är välkända (mentala) landskap trots flytten till kuststaden i norra Frankrike och mixen mellan finska och franska skådespelare. Historien kretsar kring en gammal utflyttad Paris­bohem vid namn Marcel som numera försörjer sig som skoputsare. En container i hamnen visar sig innehålla en ­massa afrikanska flyktingar. Pojken Idrissa rymmer undan polisen och får skydd hemma hos Marcel, vars hustru (en fransktalande Kati Outinen) ligger på sjukhuset döende i cancer. Jean-Pierre Darroussin (känd från Robert Guèdiguians filmer) gör en klassisk kommissarie i trenchcoat och hatt. Mycket ekar av fransk film noir i allmänhet och Marcel Carnés filmer i synnerhet. Samtidigt har Kaurismäki en högst samtida, politisk agenda som ger nostalgin en aktuell udd. Den gillas också högt och rent av flera kritikerpaneler i Cannes.

Tidigare i våras skojade Woody Allen om att han skulle kunna tänka sig att casta Frankrikes president Nicolas Sarkozy som en Humphrey Bogart-typ. Förmodligen satsar Sarkozy inte på en filmkarriär när hans politiska uppdrag tar slut, men däremot är han föremål för en långfilm som visas i Cannes. Xavier Durringers satiriska ”La conquète”, som dock visas utanför tävlan, följer Sarkozys väg till Elyséepalatset och utspelar sig mellan 2002–2007 (avslutas i samma stund som hans seger är säkrad).

Även om dialogen inte har anglo­saxisk skärpa är det djupt underhållande att följa rävspelet bakom kulisserna mellan Sarkozy å ena sidan och Jacques Chirac/Dominique Villepin å andra sidan. Skådespelaren Denis Podalydes gör en närmast perfekt imitation av Sarkozy samtidigt som Bernard Le Coq gör en strålande vass Chirac. Roligaste Chiracrepliken när han inser att den avskydde Sarkozy ska efterträda honom: ”Dvärgen kommer att förminska Frankrike till sin egen storlek.”

Även om ”La conquète” är traditionell i sitt uttryck så är den på andra sätt en spjutspets. Det är första gången i världshistorien som det kommer en film om en sittande president, men så är ju ”le président bling-bling” en person som sannerligen bestämt sig för att ge ett starkt, medialt underhållningsvärde till sin presidentroll.