Livvakterna hör till Cannes sevärdheter. Man kan studera dem till exempel framför hotell Majestic, nittofem kilo fettfri elakhet hälld i en blänkande kostym. Är skallen inte rakad så är frisyren laserskuren med inte ett hårstrå över demarkationslinjen. Solbrännan glimmar som en rustning.
Man önskar att fler filmer var lika noga med utseendet.
I kväll är prisutdelningen. Alla har slutat att nämna "Waltz with Bashir" när man frågar om favoriter bland festivalfilmerna. Israelen Ari Folmans animerade dokumentär om det rasande kriget i Libanon i början av 1980-talet framstår som så i en klass för sig att det inte längre räknas som en åsikt att tycka att den förtjänar en guldpalm.
Om nu en animerad film kan vinna så tror också jag på "Waltz with Bashir" . Där finns ett säkert grepp, vilket annars ofta saknats.
Verkligheten har trängt sig på i många filmer. Brasilianaren Walter Salles - "Central do Brasil", "Motorcycle diaries" - har ihop med Daniela Thomas regisserat "Linha de passe", förlagd till São Paulos slum där en ensamstående mor försöker hålla sina fyra söner sams och på rätt köl. Bräckliga karriärer som fotbollsstjärna eller motorcykelbud kan kanske häva pojkarna ur eländet. Jag tycker om rollfigurerna men det är programmatiskt mot slutet när eländet staplas.
"Linha de passe" är välgjord, och en av de filmer som kan få något vid prisutdelningen i kväll. Andra är turken Nuri Bilge Ceylans "Tre apor", ett koncentrerat, Bergmanartat drama med film noir-drag som är favorit på en kritikerlista, och italienaren Matteo Garrones "Gomorra", efter bästsäljaren om det grepp som maffian, "camorran", har om människorna i Neapel.
"Gomorra" är en kraftfull film. Den visar hur det i dagligt liv är nästan omöjligt att inte ge ett lillfinger till maffian, som sedan när som helst kan kräva hela handen. Här kom något nytt i en väl inventerad genre.
I Cannes har det varit tydligt att en skakig filmbransch står inför en vändpunkt. Allt - inspelning, distribution, visning - ska växlas över till det digitala. Ingen vet riktigt hur det ska gå till eller sluta. Det är årets oundvikliga ämne, i samtal, paneldebatter och branschtidningar.
Tekniken att filma digitalt har brutit igenom. Där är vi redan i en omställningsperiod som jag ber till Gud inte ska bli för lång.
Det har sina nackdelar när inspelningsmaterialet blir nästan gratis och går att spela in på praktiskt taget hur länge som helst utan att behöva ladda om något filmmagasin. I och utanför tävlingen finns många exempel på regissörer som utan vidare plan låter kameran gå och följer sina skådespelare... och följer dem... och följer dem.
Ett tag var det som om varenda film hade minst en sekvens där någon under tystnad vandrade genom en lång korridor, medan kameran följde dem hela vägen. Någon berättade om en film där en gammal kvinna i en tagning gått genom en hel korridor med hjälp av en bärbar gåstol - klonk, klonk, klonk.
- När hon äntligen försvann i dunklet längst bort ropade någon i publiken "Encore, igen!". Alla skrattade. Och...tanten vänder och börjar gå tillbaka samma väg!
Den långa tagningen är rätt komplicerad om man filmar med traditionell film. Med digital teknik är det lättare. Den utdragna tagningen har gått från extravagans till kliché.
Innehållsmässigt råkar Atom Goyans "Adoration" bli en syntes av årets festival. "Adoration" tar avstamp i den sanna historien om terroristen som försökte skicka sin gravida ovetande flickvän på flygresa med en bomb i väskan. Egoyan leker med tanken att det nu tonåriga barnet hamnat i Kanada och träder fram ur anonymiteten.
Digital teknik demonstreras när grabben filmar med mobilen och deltar i videochatter. Samtidigt berättas om konflikter i Mellanöstern, ett av festivalens vanligaste ämnen.
Av belgiska bröderna Dardenne hade ingen väntat annat än ett drama förankrat i verklighet. "Lornas tystnad" handlar om grym handel med medborgarskap men har inte tillräcklig koncentration. Det är ändå en av festivalens säkraste filmer; titelrollen kan ge Arta Dobroshi pris som bästa kvinnliga skådespelerska.
Hon har inte så många uppenbara konkurrenter. Detta har varit ensemblefilmernas år, med få stjärnprestationer. Det kan gynna Benicio Del Toro, som bär upp nästan fyra och en halv timma "Che".
Steven Soderberghs film, visad med paus i Cannes, avsedd som två filmer på bio, är rätt mycket krigsfilm ur gerillaperspektiv. Det var lite "Och?" över mottagandet.
Sånt händer inte Clint Eastwood, så älskad att han tryggt kunde sätta hemmavideon "Garagestädning 1999" i tävlingen. "Changeling" är byggd på ett verkligt drama. Angelina Jolie blir i tjugotalets Los Angeles av med sin lille son. När den genomkorrumperade poliskåren säger sig ha hittat pojken, och hon säger emot, råkar hon ut för en hårdhänt behandling.
Ingen tycks vidare övertygad av Jolie. Reaktionen har ändå varit att filmen, på något sätt, är toppen.
Gudabenådade manusförfattaren Charlie Kaufman - "I huvudet på John Malkovich", "The eternal sunshine of the spotless mind" - har regidebuterat. Barn bajsar grönt, människor bor i brinnande hus och Philip Seymour Hoffman repeterar i decennier en ständigt svällande pjäs i "Synecdoche", en film som är på väg att kvävas i surrealism, men klarar sig precis.
Tror jag.
Ruben Östlunds "De ofrivilliga" hade försvarat en plats i årets tävling. Hans film är formsäker och stark i sin skildring av grupptryckets mekanismer. Fransyskan Anna Novions "De vuxna", inspelad i Göteborgs skärgård, visade sig vara en charmig bagatell men om inte annat fick Lia Boysen ett "förtrollande" av Varietys recensent.
Min privata minitrend för i år: litteratur i film. Jag hade trevligt på en dokumentär om den vilda journalisten Hunter S Thompson.
Och i "Synecdoche" räknade jag litterära referenser. Bröderna Karamazov hörde till storheterna som skymtade förbi. Bara någon timme efter denna visning intervjuade jag "Tre apor"-regissören Ceylan, vars festivalmatta blick lyste upp när han talade om Dostojevskij:
- När jag gjorde filmen tror jag att jag tänkte särskilt på Bröderna Karamazov.
Två Karamazov på en dag. Saken är klar, Fjodor på väg tillbaka, kom ihåg var ni läste det först.