Det är blodigt nu. Vampyrerna anfaller från alla håll och kanter. Förutom den högaktuella biopremiären av "Vampyrer" - om två blodtörstiga svenska systrar - är det snart dags för Tomas Alfredsons redan prisbelönta filmatisering av John Ajvide Lindqvists succéroman "Låt den rätte komma in" om den mobbade pojken Oskar som hittar en oväntad bundsförvant i vampyren Eli.
Stephenie Meyers omåttligt populära romansvit om tonårsflickan Bella och vampyren Edward dyker snart upp på bioduken i Hollywoodproduktionen "Twilight". Och på actionfronten följs "I am legend" med Will Smith och "30 days of night" med Josh Hartnett inom kort upp av sci-fi/vampyrrullen "Daybreakers" med Ethan Hawke och Willem DaFoe.
Parallellt satsar betalkanalen HBO på tv-serien "True Blood" av Alan Ball ("Six feet under") med bland andra Alexander Skarsgård i rollistan (premiär på Canal Plus i oktober). Här hemma visar TV3 redan den undermåliga vampyrdeckaren "Moonlight", medan SVT har satsat på den brittiska ungdomsserien "Unge greve Dracula" där traditionen sätts på sin spets när det drar ihop sig till tonårsrevolt. De riktigt små får nöja sig med den animerade serien "Little Dracula", baserad på barnböckerna med samma namn, om en barnvampyr som diggar rock'n'roll och surfing.
Men det slutar inte där. Vi ska inte bara se på vampyrer, vi ska se ut som de också. "Enligt Luella Bartley och Prada", konstaterar På Stan:s Emelie Thorén, "ska vi gärna vara gotiskt bleka med svartsminkade ögon och pryda oss i svart tyll och spets." Blodsmak i munnen.
Så, varför denna vampyrboom? Frågan går vidare till forskaren Anna Höglund vid Växjö universitet som skriver en avhandling i litteraturvetenskap, "Vampyrerna och människorna", om vad alla dessa vampyrhistorier egentligen säger om det samhälle som de är författade i.
- Vi har helt klart en vampyrtrend här i Sverige just nu. Men på den internationella scenen har det varit ett konstant flöde av vampyrer. Skillnaden är att man fick leta i subkulturer tidigare, men i takt med att genrer som skräck och fantasy omfamnats av den breda populärkulturen har även vampyrerna blivit allmängods, säger Anna Höglund.
När slog vampyren igenom på bred front i Sverige?
- Det var med John Ajvide Lindqvist roman "Låt den rätte komma in" för bara några år sedan. Han lyckades med samma sak som Anne Rice på 70-talet, nämligen att ge vampyrmotivet en status som ledde rakt in på kultursidorna. Det är en jättebra roman, men det blev det nästan komiskt när recensenterna talade om "något helt nytt!" Bullshit! Jag kan ge dig en bunt med 50 liknande böcker, men 95 procent av dem som recenserade boken hade sannolikt inte läst någon annan vampyrroman.
Till en början var vampyren en del av folktron, ett monster som härjade på landsbygden. Med John Polidoris bok "The Vampyre" (1819) blev vampyren en Lord Byron-lik, kvinnotjusande blodsugare. Sjuttio år senare plockade författaren Bram Stokers ihop sin egen variant - där den romantiska vampyrfiguren blandades med mytologiska inslag som kors, vigvatten och vitlök - när han lanserade den belevade, erotiska vampyren på bred front i "Dracula".
Det var den dominerande bilden fram till mitten av 70-talet när Fred Saberhagens bok "The Dracula Tape" inspirerade Anne Rice "En vampyrs bekännelser", den första delen i en romansvit med vampyren Lestat i centrum.
- Då skiftas perspektivet, säger Anna Höglund. I stället för att vampyren är en ond varelse som hotar och straffar människorna ställer vi oss i vampyrens skor och ser oss genom hans eller hennes ögon.
I sin forskning talar Anna Höglund om "humanvampyren", alltså den mer mänskliga vampyren som vi kan relatera till. Och det är just "humanvampyren" som hon menar dominerat utbudet på senare år, i allt från "Låt den rätte komma in", "Vampyrer", "True blood", "Moonlight" och, inte minst, Stephenie Meyes vampyrromaner.
- Humanvampyrer är ett effektivt sätt att berätta om oss själva. De har samma ångest, samma känsla för utanförskap, samma hunger och samma ensamhet. Det händer något när man ställer sig utanför sig själv och intar vampyrens roll. Det handlar om oss.
Hur mår egentligen ett samhälle där vampyren blir ett effektivt och återkommande tema?
- Det mår inte alls särskilt bra. Det som är mest utmärkande i samtida vampyrberättelser är just behovet av kontroll och disciplin. Om du inte kan stå emot blodtörsten blir du ett monster. Om du lyckas stå emot kan du ingå i samhället och nå det goda livet.
Utveckla gärna.
- Hungern är central. Priset för att passa in är ätstörningar och självsvält. Många tonårstjejker kan definitivt känna igen sig i vampyrernas problematik. Jag har själv en tonårstjej. Jag kollar henne hela tiden.
- Men det här gäller förstås inte bara tonårstjejer. Vi lever i ett kravtyngt, narcissitiskt samhälle som genomsyras av ett stort behov av disciplin, för att nå mål som någon annan har satt. Men trycket kommer lika mycket från oss själva. Vi har det här monstret inne i oss. Vi kämpar mot oss själva. På så sätt är vi alla vampyrer.
Med andra ord, det suger.