”Vi ville så långt bort man kan komma”

– Vildmarken är den enda plats där jag känner mig fri, på riktigt. Det spelar ingen roll om jag är i Stockholm eller Falkenberg. Det är samma sak, samma skit, säger Fredrik Wenzel och trycker till gaspedalen så att den lilla bilen kränger över den halländska vägens spruckna asfalt. Allt medan välskötta, identiska trädgårdar, stormarknader och barnfamiljer byts mot vattendrag, åkrar och traktorer. Bredvid honom sitter vännen Henrik Hellström och trummar rastlöst på instrumentbrädan. En förbipasserande bil fångar hans intresse.

– Där är han som får paddeln i huvudet i filmen! utbrister han och pekar.

De två regissörerna har återvänt till hemstaden för smygpremiären av sin film ”Man tänker sitt”, en suggestiv skildring av livet i ett likriktat, svenskt radhusområde. Filmen är inspelad i Falkenberg med omnejd och alla skåde­spelare är amatörer från orten.

Fredrik Wenzel var med och skrev manus till ”Farväl Falkenberg”, Henrik Hellström är utbildad skådespelare och tillsammans har de gjort musikdokumentären ”Broder Daniel Forever”, men nu är de nervösa. Mycket mer nervösa än när ”Man tänker sitt” visades (och hyllades) på Berlins filmfestival tidigare i år.

– Det blir speciellt i kväll. Alla vi känner kommer att vara där. Det är enklare att visa filmen för en publik som inte har någon relation till den. Då tillåts den vara fri från geografiska och personliga kopplingar, säger Henrik Hellström.

– Jag är övertygad om att många kommer att avsky den, men det gör ingenting. Vi gjorde inte filmen för att bli omtyckta, fyller Fredrik Wenzel i.

Men kanske har invånarna i den sömniga västkuststaden börjat vänja sig vid att deras hem blivit en brännpunkt för den samtida svenska alternativfilmen. I synnerhet efter att den fyrfaldigt Guldbagge-nominerade ”Farväl Falkenberg” hade premiär i augusti 2006. Filmen omfamnades av kritikerna, inte minst av Fredrik Strage i DN, och sågs som ett löfte om regn i ett film-Sverige som, vid den tidpunken, led av torka.

Kameraåkningarna längs de välklippta häckarna startade dock redan sommaren 2003 när Fredrik Wenzel och barndomskompisen Jesper Ganslandt (också exekutiv producent för ”Man tänker sitt”) åkte hem för att filma sina vänner. Ambitionen var att skildra den svåra övergången från barndomen till vuxenlivet under en sista sommar. Även i Jesper Ganslandts konsertfilm ”Skinskatteberg” och Mikel Cee Karlssons egensinniga dokumentär ”Hälsningar från skogen” riktas blicken mot det halländska samhället.

För Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är känslorna inför hemstaden blandade.

– När vi växte upp rådde en påfallande pessimism i regionen. Förr var Falkenberg en industristad med många fabriker. Vi hade Arla, Falcon, Glasfiber, Vin & Sprit... och som i andra småstäder lades de ner eller drabbades av nedskärningar, säger Fredrik Wenzel och fortsätter:

– I dag är Falkenberg... ja, jag vet faktiskt inte. Nu råder en optimism som jag inte känner mig hemma i.

– Kommunen lockar med närheten till havet och det korta avståndet till Malmö och Göteborg, fyller Henrik Hellström i.

– Jag tyckte mest att havet var en belastning, säger Fredrik Wenzel och tittar bort.
– Vi ville göra en ny typ av film som vänder på perspektiven. Samtidigt ville vi bort ifrån allting, så jävla långt bort man kunde komma. Då fick det bli Falkenberg. För det är precis vad det här är, fortsätter han.

I ”Man tänker sitt” skildras livet i ett radhusområde genom ett barns ögon och tankar. Bland rabatter, joggare och kräftskivor betraktar filmens berättare, elvaårige Sebastian, sina grannar. Han ser Anders som precis fått bygglov till en carport och försöker renovera bort tomheten inombords. Han ser Jimmy som driver runt med sin ettåriga son Silas på armen. Och Mischa som kom till Sverige som gästarbetare på 70-talet och som nu letar efter fisk där dagvattnet rinner ner i sänkan.

Gemensamt för karaktärerna i ”Man tänker sitt” är att de inte passar in: Kluvenheten mellan individualism och gemenskap i det svenska samhället kliar och skaver. Karaktärerna söker sig djupt in skogen, ner i myllan, för tröst eller ro, om man så vill. Filmen skulle kunna ses som ett sökande efter ett naturligt tillstånd, ett sorts status quo – som bottnar och klingar olika i var och en.

Samtidigt är ”Man tänker sitt” en suggestiv och öppen skildring och regissörerna presenterar inga snabbköpssvar. De låter hellre tystnaden tala, det får jag erfara under det dygn jag pratar med Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, går i deras fotspår, träffar deras föräldrar och besöker platser som har laddning för filmen.

– Det är ingen film för intellektet. Det är ett verk som känns inuti – i mage och i tarmar. Och det tycker jag att vi lyckats med, förklarar Fredrik Wenzel och tillägger:
– Filmen har kallats för civilisationskritik och naturromantik samt kritiserats för vår påstådda rädsla inför det feminina. Det har tyvärr väldigt lite att göra med våra ursprungliga motiv.

Bilen stannar med ett knyck. Fredrik Wenzel drar ut nyckeln ur tändningslåset. Framför oss tornar ett sågverk upp sig, flankerat av ett tvåvåningshus, slitet av väder och vind, och av en trädgård med meterhöga solrosor. En bit längre bort breder en äng ut sig. Över landskapet vakar ett ödsligt kalhygge på en höjd. Här ligger fortfarande rester från orkanen Gudrun, som tog med sig allt i sin väg i januari 2005.

– Nu har de fraktat bort ganska mycket. Förr var allt en enda röra. Det är hemskt att så mycket kan ödeläggas så snabbt, säger han med eftertryck.

Det var här, vid Gunnarstorp, som Fredrik Wenzel och Henrik Hellström hyrde in sig under sommarmånaderna när de spelade in ”Man tänker sitt”. Även filmens ljudtekniker och kompositör Erik Enocksson, som även gjorde musiken till ”Farväl Falkenberg”, flyttade in.

Likaså bodde filmens huvudrollsinnehavare där – men bara en åt gången. De träffades aldrig under processen.

För att hitta ett sant uttryck, och nå en eftersträvad känsla av renhet och individuell sanning, isolerade de sig från omvärlden och skapade en egen frizon, en värld i världen. På det viset borde man kunna komma bort från det teatrala skådespeleri som präglar svensk film, menar Fredrik Wenzel. Ingenting skulle vara falskt, spelat. För att uppnå det upprättade regissörerna regler, som att tystnad fick vara just tystnad.

De släppte också på sociala konventioner. Ingen behövde vara trevlig, prestera gentemot de andra eller göra någonting överhuvudtaget. När vädret tillät tog de ut fåtöljer och satt under plommonträdet på gräsmattan, mest i tystnad. Om det regnade sökte de skydd bland bråten under sågverkets plåttak och lyssnade till det öronbedövande smattret. Naturen fick bestämma.

Att ”tänka sitt” är idén om ett annat sätt att leva, vilket skulle skina igenom kameran.

– Vi försökte bygga en atmosfär av trygghet, tillit och nakenhet. En ny typ av samvaro och energi tog form via dessa icke-regler, säger Fredrik Wenzel. I mina ögon är skådespeleriet i filmen helt fläckfritt. Det finns mycket man kan kritisera filmen för, men skåde­speleriet är inte en av dem.

– Personerna vi valt är bläcket i pennan, avtrycket på pappret, säger Henrik Hellström. De bar fram idéerna lika mycket som idéerna kom till dem.

När Jörgen Svensson, filmens Jimmy, flyttade till huset tillsammans med sin ettårige son Silas, som också medverkar i filmen, tyckte han att tystnaden skar i öronen.

– Det var tyst, ödsligt och stundtals frustrerande. Jag antar att det var deras sätt att finna en väg in i mig, säger han.

Lyckades de med det?
– Ja, det tror jag. Jag utsattes för en hel del tester. De jagade upp mig mitt i natten och ville att jag skulle göra vissa saker eftersom ”ljuset var rätt”. Jag visste aldrig riktigt vad som skulle hända. Det är väl det som kallas ”method acting”.

En av filmens mest laddade scener utspelar sig på en parkeringsplats utanför en stormarknad. Jimmy byter blöja på Silas på den heta asfalten medan han låter honom tugga på ett cigarettpaket för att han ska sluta gråta. En kvinna (spelad av Henrik Hellströms mamma Christina) konfronterar Jimmy och hotar med att anmäla honom till de sociala myndigheterna.

– Jag blev arg på riktigt i många av scenerna. Henrik och Fredrik visste vilka knappar de skulle trycka på. Vilka situationer som skulle få mig att balla ur, säger han.

De dova bilderna i ”Man tänker sitt” ramas in av citat ur den amerikanska 1800-talsförfattare och naturfilosofen Henry David Thoreaus naturromantiska och civilisationskritiska böcker ”Civil olydnad” och ”Walden”.

I filmens öppningsscen konstaterar Sebastian, med skakig röst: ”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer att ångra så är det med största sannolikhet mitt goda uppförande”.

– Thoreaus texter har tvättats på mening i generationer. Vi ville undersöka om vi kunde ladda fraser som ”följ dina drömmar” med sanning. Om vi kunde ge plattityderna mening, utan att det blev tom poesi av dem, förklarar Fredrik Wenzel. Att säga ”följ dina drömmar” låter ju som en Siba-reklam i dag.

Barnets röst blev ytterligare ett verktyg för att förstärka orden.

– Vi har använt Sebastian som ett medium. Han är elva år och på randen till puberteten. Då har man inte utvecklats till en sexuell varelse ännu, man har en ren blick. I barn i den åldern finns ett slags vilande geni, säger Henrik Hellström.

Trots att många, inte minst kritiker och branschfolk, utropat Halland till pulsådern i ett nyskapande, svenskt filmväsen i och med produktioner som ”Farväl Falkenberg”, ”Hälsningar från skogen” och nu ”Man tänker sitt” vill varken Fredrik Wenzel eller Henrik Hellström tänka i de banorna.

– Det är svårt att sätta vår film i ett sammanhang. Om vi gjorde det skulle vi göra oss själva till talespersoner för en vag rörelse som vi själva har svårt att se, menar de.

Birgitta Olsson, filmkonsulent på resurscentrumet Film i Halland, som beviljat bland andra ”Man tänker sitt” produktionsstöd, ser dock tydliga tendenser.

– Det har verkligen hänt saker. Halland är inte längre en vit fläck på filmkartan. Förra veckan anordnade vi branschdagar och bjöd in folk från hela landet. Bland annat medverkade regissören Kalle Boman. Han, och många med honom, konstaterade att vi inte sett en sådan kreativ lust i svensk film sedan 60-talet. Det kändes verkligen hoppfullt, säger hon och berättar att hon mötte kompisgänget från Falkenberg för tio år sedan.

– Redan då tänkte jag att de var värda att hålla ögonen på. Alla reste i väg och gjorde sin grej. Pluggade film, läste på scenskola, skrev musik – sedan återvände de, av lyckliga omständigheter, till Falkenberg. De är här de har sin bas, men det kunde ha varit var som helst, egentligen.

Kommunalrådet Mari-Louise Wernersson har en annan teori när hon, senare på kvällen, presenterar premiärvisningen av ”Man tänker sitt” för en fullsatt biografsalong i Folkets hus.

– Tänk vad lite långtråkighet kan göra för kreativiteten! utbrister hon. Innan hon, möjligen i ett tyst försvar till att kommunen gått in och sponsrat filmen, skyndar sig att tillägga:

– Det här är ingen reklamfilm för ­Falkenberg. De gör vi själva.

Henrik Hellström drar en suck av lättnad när mörkret lägger sig i salongen.

– Vad handlar filmen om, egentligen?

Frågan skär genom de dånande applåderna när eftertexterna rul­lat färdigt. Gissningsvis är det många som undrar. Fredrik Wenzel ger dock samma svar som på morgontåget från Stockholm tidigare samma dag.

– Det är en bra fråga. När vi spelade in fick vi frågan ”Varför filmar ni?” av en man som tittade fram bakom en häck. Jag kunde inte svara då. Jag kan inte svara nu heller.

Gränsen mellan fiktion och verklighet, konst och film, kan dock stundtals vara förvirrande. Kanske än mer i en småstad, där människor har närmare till platsen och varandra. Det märks tydligt på grillfesten i den gamla biografen Storans trädgård som följer efter premiären. Stämningen är avvaktande, sluten och svår att sätta ord på, även om varmkorven går åt som smör i solsken.

– Folk kommer fram och förmanar mig. De säger: Hur kunde du tortera Silas så där? Varför slog du paddeln i huvudet på den där mannen? Det är de reaktionerna jag fått, säger en frustrerad Jörgen Svensson.

– Allt är så perfekt här. Vi har dessa perfekta trädgårdar, perfekta männi­skor och till råga på allt – Lidl. Jag är rätt trött på det här, fortsätter han och gör en svepande rörelse över omgivningen.

Samtidigt är regissörernas uppfattning, baserad på tidigare visningar, att det tar ett tag för filmen att sjunka i.

– Det är en liten djävul som bits, sparkas och spretar åt alla håll. Det brukar ta några dagar, säger Fredrik Wenzel överseende.

Nästa morgon ligger lugnet över staden igen, av chips, öl och varmkorv syns inte ett spår. Partytältet är nedmonterat och musiken avstängd sedan länge. Henrik Hellström och Fredrik Wenzel säger åter farväl till Falkenberg och skiljs åt.
Och den nu fjortonårige Sebastian Eklund konstaterar:

– Det har inte hänt så mycket på de här tre åren. Allt är som vanligt. Jag har flyttat en gång, men det är väl det.
 

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut