Den 7 augusti 1998 exploderade sprängmedel i samordnade terrorattacker mot de amerikanska ambassaderna i kenyanska Nairobi och Dar es Salaam i Tanzania. Cirka 250 dödades och 5 000 skadades. Bakom attackerna låg egyptiska jihad-krigare och Usama Bin-Ladins al-Quaida.
Regissören Wanuri Kahiu minns detonationen inne i centrala Nairobi.
– Trots att jag befann mig långt utanför staden så hörde jag de kraftiga smällarna. Det var fruktansvärt och mycket förvirrande. Ingen visste vad som hade hänt, vem som hade attackerat vad och varför. Jag var aldrig på själva katastrofplatsen, men jag åkte till sjukhuset för att lämna blod, berättar Wanuri Kahiu på mobiltelefon från Kenya.
Nästa vecka visas hennes prisbelönade ”From a whisper” som behandlar Kenyas eget 9/11-trauma. Men det är ingen ”World Trade Center” med Hollywood-hjältar i brandmansuniform, utan en lågmäld film som beskriver bombernas psykologiska och känslomässiga effekter. I filmen flätar hon samman offer och gärningsmän, bland annat en rebellisk muslimsk flicka som sörjer sin mamma.
– När det gäller nationella tragedier brukar folk komma ihåg antalet döda och skadade, men jag ville göra en mer individuell och personlig film som skildrar de mänskliga ödena. Det kan låta hemskt, men stora nationella tragedier påminner oss om våra likheter, får oss att känna samhörighet över alla yttre gränser. I vardagslivet har vi fullt upp med att bara försöka överleva, säger Wanuri Kahiu.
Att behandla det muslimska temat var mycket känsligt. Så känsligt att producenten tvingade Kahiu att ha livvakt under inspelningen. Hon tvingades åka tio mil från Nairobi för att hitta en moské som ville släppa in hennes filmteam.
– Men när filmen väl kom ut möttes den av positiva reaktioner. Alla ser att jag inte har försökt framställa muslimer som galna fundamentalister som vill spränga sig själva i luften i Allahs namn. Min film handlar snarare om förståelse och förlåtelse. Jag inspirerades av en änka som gick till minneslunden varje dag för att minnas sin man. Hon sa att hon hade glömt hur man litade på livet – om man inte har viljan att förlåta så har man också tappat tilliten till livet, säger hon.
Som liten var Wanuri Kahiu både en bokmal och tevejunkie. Hennes liv förändrades totalt när hon var sexton år och kom in i ett klipprum för första gången.
– Från den stunden visste jag precis vad jag skulle ägna resten av mitt liv åt. Sedan dess har det blivit något mycket mer än en passion – det har blivit en besatthet som tagit över hela mitt liv, skrattar hon.
Men Wanuri Kahiu har mer ekonomiska bekymmer än skaparångest. Kenya har inget Nollywood som Nigeria. Men landet utan filmindustri skulle ändå göra svenska intresseorganisationen Wift (Women in film and television) gråtfärdiga av lycka.
– De flesta regissörerna i Kenya är kvinnor. Jag tror att det är kulturellt betingat. Hos oss är det kvinnorna som varit de främsta historieberättarna vid lägereldarna, säger Wanuri.
Hon varvar beställningsjobb för brödfödan med att skriva och filma sina egna manus. I debutfilmen ”Red Star” utforskade hon kulturella tabun i den moderna världen.
– I grunden handlar alla mina filmer om tillhörighet. Sedan jag kommit tillbaka från studier i USA och Storbritannien har jag hela tiden frågat mig: Var är mitt hem? Var är mitt land? Mitt tema har blivit min stil och min stil har blivit mitt tema. Mitt hjärta bultar hårt för afrikaner och den afrikanska kulturen, säger hon.
Sedan 2002 skriver Wanuri Kahiu på en episk, historisk spelfilm som baseras på hennes egen medelklassfamilj.
– Tidigare har jag alltid känt att jag borde be om ursäkt för att jag kommer från medelklassen, men nu känns det befogat att berätta om dessa tio procent av befolkningen. Det finns en osynlig kolonialism som lever kvar och genomsyrar allt. Hur traditionell vill man vara och hur mycket vill man leva i den moderna världen? Det är saker som jag håller på att klura ut, skrattar hon.
Vad betyder en afrikansk filmfestival i Stockholm för dig?
– Jag kan inte uttrycka med ord vad jag känner. Det får mig att känna mig som regissör på riktigt. Utan stöd från Europa kan vi inte komma framåt.
Wanuri Kahiu hoppas att ”Ubuntu!”-festivalen ska hjälpa till att ändra på Europas förhållande till Afrika.
– Alla afrikaner håller inte på att dö av AIDS, alla kvinnor är inte omskurna. De allra flesta av oss är vanliga goda människor som vibrerar av liv, som skrattar, som älskar och pratar samma språk som ni europeer. Om ni fortfarande enbart ser afrikaner som zombieliknande svältoffer med flugor i ögonen efter min film har jag misslyckats.
Ubuntu! Filmfestival pågår mellan den 21–25 oktober i Stockholm, i regi av Cinemafrica.