Aldrig har så många svenska filmare kommit från konstvärlden. Och de lyckas på bioduken. Ett nav i den utvecklingen är Konsthögskolan i Stockholm.
Dagens unga filmare har anmärkningsvärt ofta två saker gemensamt: de är konstnärer i botten och de vill göra spelfilm som kan ses på bio och tv. Johan Jonason (”Behandlingen”), Axel Petersén (”Avalon”) och Fia-Stina Sandlund (”She’s wild again tonight”), är bara några av de aktuella exemplen.
Orsakerna är flera. Konstnärer som vanligtvis ställer ut på gallerier lockas av att nå ut till en betydligt större publik på bioduken. De säger sig också attraheras av det raka berättandet med en början, en mitt och ett slut. Konstfilmen talar ett annat språk och ses oftast i ett avskilt rum på ett galleri utan den gemensamma upplevelse och koncentration som biosalongen ger. ”Bion är vår tids ultimata upplevelse”, säger en av de konstnärer/filmare DN talat med. Dessutom söker en ny generation filmproducenter efter filmare med annorlunda berättelser och erfarenheter.
– Jag söker efter starka konstnärliga personligheter. De kommer ofta från konstskolor där man uppmuntrar en centrerad, formulerad tankevärld, just sådant man vill åt som producent, säger Anna Byvald, på produktionsbolaget Silverosa.
Anna Byvald har själv gått Konsthögskolan, populärt kallad Mejan, liksom Helene Lindholm, producent på Atmo, bolaget som senast vunnit Guldbaggar för ”Apflickorna”.
– Jag är intresserad av korsbefruktningen mellan konst och film. Men hantverkarna behövs fortfarande, de som är utbildade i hur en filmproduktion går till, säger Helen Lindholm.
På Mejan finns en lång tradition av att syssla med rörlig bild, och när Marie-Louise Ekman blev rektor för skolan 1999 startade hon en videoavdelning som senare uppgraderades. Många av skolans nuvarande lärare är konstnärer som sysslar med rörlig bild. Skolans rektor Måns Wrange bekräftar påståendet om skolans centrala betydelse för den nuvarande utvecklingen. Göteborg och Malmö kan inte som Stockholm visa upp samma filmkontext. Flera av studenterna som går på Mejan just nu är samtidigt representerade på flera filmfestivaler. Man har ett tv-projekt i samarbete med bland andra Stockholms dramatiska högskola – som är namnet på den årsgamla fusionen mellan Dramatiska institutet och Teaterhögskolan.
– Vi var tvungna att gå den här vägen, det var en utveckling som även vi i ledningen tyckte var den rätta. Studenterna begärde att få prova på olika saker, säger Måns Wrange.
Sedan fackklasserna som måleri och skulptur togs bort för drygt 15 år sedan har uttryckssätten undan för undan blandats mer än vad som tidigare var möjligt. I dag startar eleverna i det genrelösa och kan allteftersom fördjupa sig i något som särskilt intresserar dem.
Sara Arrhenius, chef för Bonniers konsthall, ser det som ett symptom på en större förändring att de som vill göra film söker sig till konstskolornas frihet i stället för filmskolornas hantverk. Och att det är just två stora konstinstitutioner, Bonniers konsthall och Moderna museet, som samlar sig kring ett samarbete i vår (se artikel här intill) med temat konst möter film.
– Det sätter ljus på något inte helt och hållet välkänt, säger Sara Arrhenius.
Denna utveckling är inte specifikt svensk. Konstnärer som söker sig till spelfilmen finns det många exempel på. ”Shame”, en film just nu på den svenska biorepertoaren, är regisserad av den brittiske konstnären Steve McQueen. ”Women without men” (2009) gjordes av Shirin Neshat, den iranska konstnären som bjöds in att sitta i juryn på Venedigs filmfestival. Utvecklingen går åt andra hållet också. Ett iögonfallande exempel är Marco Branbilla, numera videokonstnär, som på 1990-talet gjorde reklamfilm och actionrullen ”Demolition man”.