Film

Inget vanligt jävla hus. Det var sockrade drinkglas, glamour och sextiotalskänsla när det nyrenoverade Filmhuset på Gärdet i veckan återinvigde Cinemateket. Kanelbullarna, de stora runda, sittdynorna hade fått nytt skinn och ny stoppning. Den långa, läckra rampen hade fräschats upp, och resten av byggnaden hade fått ett stilrent lyft. Chefen för Filminstitutet Harry Schein lär ha preciserat beställningen av arkitekten Peter Celsing med orden: ”Inget vanligt jävla hus.” Betongbunkern på Gärdet stod färdig i januari 1971 och talade om film: hissar som sminkspeglar, trapphusen som ringlande filmremsor och fasadens fönsterlinjer som perforeringshålen i en filmremsa.

Filminstitutets chef Cissi Elwin Frenkel och hennes kanon­duktiga kvinnliga stab visade sig, förutom allt annat, också vara bra festfixare. Gästerna var glada, kulturministern klippte band, och i Cinematekets nymålade mörker mötte vi stumfilmsstjärnan spelad av Gloria Swanson och den döde manusförfattaren i polen (William Holden)i den speciella klassikern ”Sunset boulevard” av Billy Wilder. En film som i 60 år åldrats med behag. Svart och läcker.

Litteratur

I Harry Scheins fåtölj. Filmen föder sina stjärnor, levande och döda. Harry Schein, chefen för det hele, som dog 2006, har nu ­blivit helporträtterad i en flerkilosbok, ”Citizen Schein” (rec ­Helena Lindblad DN 27/2), som presenterades på Filmhuset i torsdags. Den är rolig att läsa och se, med medföljande dvd-material. 60-talet hade nybyggaranda, charm och lekfullhet. Författare och skådespelare togs till vara av politikerna. Man ville tillsammans lyfta världen. Sen kom sunkiga 70-talet, löjliga ­80-talet, foträta 90-talet och barnsliga 00-talet.

I mitten av 70-talet satt jag i en av Harry Scheins Oxchairfåtöljer och intervjuade honom. Jag frågade varför han var socialist. Då sträckte han ut armen och visade att det var en riktning bort från något, inte till något. Det var en väsentlig skillnad.

Harry Schein pratade, rökte och drack och jag tyckte han var smart, fast fräck och elak.

En gång skjutsade han hem mig i sin öppna, röda sportbil, och en annan gång hämtade jag honom, åldrad, inrökt och marinerad i Cutty Sark, på väg till gemensamma vänner. Villan i Danderyd var som ett museum av fruset 60-tal. Poolen var tom. Stämningen otäckt lik den i ”Sunset boulevard”.

Media

Pissrännor. En av vår tids drömmar heter interaktivitet. Åsikter ska brytas. Debatter uppstå. Vi i me­dierna tänkte oss att kommentarfunktioner efter artiklar på nätet skulle spela en sann demokratisk roll. Och vad fick vi? Pissrännor. Halvrasister, som i otrevlig ton kölhalar olika personer och effektivt håller de intressanta debattörerna borta.