Innan det ens har gått ett par minuter in i ”Psalm 21” har ett citat från John Miltons ”Paradise lost” passerat förbi och Goethe har blivit omnämnd.
”Psalm 21” är en psykologisk skräckis som sätter den intellektuella och filosofiska ribban högt.
Men framför allt handlar det om religion. I centrum står Stockholmsprästen Henrik Hornéus som predikar glatt och entusiastiskt om att helvetet inte finns. Men sitt eget privata helvete – återkommande, skuldfyllda drömmar om sin mors död många år tidigare – talar han inte lika högt om.
Ett plötsligt samtal ställer allt på ända. Hornéus den äldre, präst i jämtländska Borgvattnet, har hittats död. Henrik kör i väg för att ta reda på vad som egentligen har hänt den far han inte haft kontakt med sedan föräldrarnas skilsmässa när han var liten pojke.
Regissören Fredrik Hiller har sagt i en intervju att han velat berätta en historia i skärningspunkten mellan två religiösa urkunder, å ena sidan den försonande psalmen ”Härlig är jorden” som hade nummer 21 i den gamla psalmboken före 1937 och å andra sidan Psaltarens psalm 21 som har en helt annan, betydligt mer hämndlysten och gammaltestamentlig prägel. (Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn,/när du låter se ditt ansikte./Herren skall fördärva dem i sin vrede;/eld skall förtära dem./Deras livsfrukt skall du utrota från jorden/och deras avkomma från människors barn … och så vidare).
Det är en klumpig men ruskig historia om skam, skuld, osaliga andar och brutala övergrepp i det förflutna som rullas upp där uppe i norr, tematiskt och visuellt belägen någonstans i gränslandet mellan Ingmar Bergmans spökhistorier och klassiska skräckisar med religiös tematik, som kanske ”Omen”.
Effekterna är knappast på samma nivå som de övriga ambitionerna, lätt repetitiva och traditionella (kaskadkräkningar, check). Storyn har sina obegripliga luckor och skådespelarna, över lag mycket bra, kämpar sig blå i ansiktet med den orytmiska och högtravande dialogen. Extra plus åt Per Ragnar som uppenbarligen fått en andra vår i svenska skräckisar, nyligen i ”Låt den rätte komma in”.
Men att Hiller får till en förtätad och tung stämning går inte att förneka. Och kontentan, att Bibelns påstådda skärseld är ganska futtig mot det som människor gör mot varandra i levande livet, kan de flesta skriva under på. Eller som Jean-Paul Sartre skulle ha sagt det: ”Helvetet, det är de andra.”