I Emmerichs nya katastroffilm – efter ”Independence day” och ”Day after tomorrow” – är hans barnsliga förstörelselusta ännu mer rasande än tidigare. Och utrymmet för hjältar och överlevare i hans typiska universum mer trångt än någonsin.
Med en metronoms taktfasthet växlar ”2012” mellan tårögda omfamningar och det monumentala kackalorum som uppstår när jordskorpan spricker, ja, hela jorden vrider sig upp och ner i inre plågor efter neutrinbombardemang från solen.
Det blir en syndaflod som heter duga med en mayaspådom om undergången som startpunkt och självaste Mount Everest som Ararat på tampen.
Men ännu mer än tidigare har ett livligt förhandssnack lovat runt, medan själva verket håller tunt. Emmerich har ju aldrig brytt sig nämnvärt om sina personer och i ”2012” mindre än någonsin. Han verkar själv lättad när han får lämna dem och deras omfamningar i murriga närbilder till snyftande stråkar för att excellera i spektakulära sista sekunden-flykter medan jorden rämnar i dån, eld och aska.
Och det är som vanligt hos Emmerich patriarkerna, familjefäderna – och deras söner – som offrar sig, medan kvinnorna famnar barn och mycket små hundar i bakgrunden.
Inte ens Woody Harrelson som vildsint radiopirat och orgiastisk undergångsprofet eller åsynen av Los Angeles och New York som läggs i grus och dränks räcker till.
Det är faktiskt lite trist att bita på naglarna till jordens undergång, men gäspa åt människorna som går åt i konvulsionerna.
Det går som det går. Till slut återstår bara gäspningen.