Är du trött på romantiska komedier där botoxade 50-åringar springer omkring och låtsas vara hälften så gamla? Känns varje variation av Kate Hudson, Jennifer Aniston och Meg Ryan i par med Owen Wilson, Matthew McConaughey eller Vince Vaughn väldigt beklämmande? Då är ”(500) Days of summer” filmen för dig.
Med relativt fräscha ansikten som Joseph Gordon-Levitt i rollen som Tom och Zooey Deschanel som den svårfångade Summer är det här i alla fall en film helt utan desperata fördettingar. Med ett bildspråk som flörtar med blyertsanimationer och urblekt art-house-estetik är ”(500) Days of summer” därtill mycket behaglig att se på. Den potenta mansrösten som i voice-over förklarar varför Tom blir så förälskad i Summer påminner om ett Wes Anderson-grepp. Ja, här finns många behagliga komponenter som alla gör sitt bästa för att förnya denna hemskt utslitna genre.
Ändå går regissören Webb på några minor. Precis som i alla romantiska komedier finns här en förälskelsekavalkad. Den utspelar sig visserligen på Ikea – där alla vi svenskar vet att förhållanden tar slut – men är lika ytlig som alla föregående förälskelsekavalkader. Och eftersom man inte direkt får något djup till vare sig Toms eller Summers karaktär känner man inget när det går bra eller dåligt för dem.
Filmen har därtill en särskilt sunkig utgångspunkt: Det finns en ”Summer” i alla killars liv. En första kärlek som är perfekt och krossar hjärtan på ett perfekt sätt. Hon är mest en fantasi och är därför helt utbytbar. Snark. För att se så modern ut är ”(500) Days of Summer” egentligen väldigt ålderdomlig.