Sigmund Freuds hatt sticker upp ur Carl Gustaf Jungs vackra segelbåt som en liten svart, erigerad klitoris ur en vulva. Det är mycket freudianskt av den. Sigmund sitter för säkerhets skull på botten av båten och ser sig lite skeptiskt om i det schweiziska landskapet där marmortrappor leder ner till stora, blanka sjöar mellan höga berg. Det verkar absolut vindstilla, ändå glider segelbåten mjukt och säkert framåt. Naturlagarna är upphävda som i en dröm. Förmodligen längtar Sigmund hem till sin sexbarnsfamilj och sin trånga innerstadslägenhet i det larmande, bullriga Wien. Men han älskar den här idealistiska unga ariern i runda glasögon och gör under några år misstaget att tro att han är den värdiga arvtagaren till den psykoanalytiska rörelsen.

Filmen följer några av Freuds och Jungs märkliga samtal om drömmar, vetenskap och paranormala fenomen under en tid när fascismen pulserade under den blanka, framstegsoptimistiska ytan och bara väntade på att få dränka ­Europa i blod. Det är lysande material. Och Cronenberg, en av de modigaste filmskaparna någonsin när det gäller att frilägga bortträngt, tabubelagt material och förvandla det till mardrömslika bilder, skulle ha kunnat vara mannen för jobbet.

Men mycket bildskapande blir det inte här. Den lilla svarta hatten är nästan ett undantag. Och den tredje huvudpersonen, Jungs första analysand Sabina Spielrein, reduceras snabbt till ett dramaturgiskt instrument som ska göra det hela lite mer spännande och sexigt. Vill man veta något om denna högintelligenta ryska judinna, som själv blev en pionjär inom området innan hon avrättades av nazisterna, är det Elisabet Mórtens ”Mitt namn var Sabina Spielrein” man ska se. Keira Knightley är nästan olidlig när hon kämpar sig igenom neurotiska konvulsioner, gyttjebad och kinky sex med doktor Jung eller rabblar idén om Eros koppling till Thanatos som om hon tragglar en hemläxa snarare än formulerar en idé sprungen ur hennes egen hjärna. 

Det är inte bara Knightleys fel. Rollen ska vara central i filmen, sägs det, men har i David Cronenbergs händer blivit överflödigt reklammaterial. Det enda som intresserar en här är kärleken och maktkampen mellan den protestantiska idealisten Jung (egendomligt men intressant tolkad av Michael Fassbender) och den varma, skarpa judiska patriarken Freud (helt bedårande fångad av Viggo Mortensen, filmens stora behållning).

Det kunde ha blivit humor på hög nivå eller en paranormal rysare på hög nivå, när bokhyllor börjar knaka av raseriet i Jungs mellangärde och när Freud svimmar under samtalet om utplånandet av fadersgestalter i det gamla Egypten. Men här är all humor ofrivillig och all spänning en slump.

Guardians teaterrecensent Michael Billington tyckte att pjäsen var intressant men kanske skulle göra sig ännu bättre på duken. Jag tycker att filmen är intressant men kanske skulle göra sig ännu bättre på en scen. När man börjar skyffla över texter till varandras medier på det sättet är det ett säkert tecken på att verket inte är riktigt bra. Det kanske rentav stinker.