Det finns en plan för alla människor. En början, en mitt och ett slut. Däremellan myriader av möjligheter. Kommer vi ur kurs får vi snabbt hjälp att växla in på rätt spår igen.
Till detta: Adjustment bureau.
De vill inte kalla sig änglar längre, de påminner numera mest om byråkratiska statstjänstemän.I hatt och rock. Gud är också en föråldrad titel, Chefen heter han lite mer modernt. Och det är givetvis han som har ritat alla planer för var och en av oss. Det är ett styvt jobb, både själva planerandet och kontrollerandet.
New York-politikern David Norris (Matt Damon) förlorar kampen om att bli New Yorks representant i senaten – det är egentligen ingen kursförändring, enligt planen är han så småningom predestinerad för Vita huset. Vad som dock stör hela upplägget är danserskan Elise Sellas (Emily Blunt) som korsar en stig hon inte skall korsa, nämligen David Norris stig – och när David Norris faller i trans inför denna okonventionella skönhet måste Adjustment bureau rycka ut för att hålla isär de tu. Ni kan lita på att de möts av hårt motstånd.
Givetvis har byråns diciplinerade tjänstemän hemliga dörrar att kliva in och ut igenom, och både stor makt och mäktiga resurser, men de går faktiskt att rucka. David Norris får lite överraskande hjälp från insidan. Mer skall vi kanske inte avslöja.
Romantisk thriller kallar man det. Romantiskt? Mycket. Thriller. Lite grann. Är det bra? Ibland.
Det existentiella temat, om livet och slumpen och våra val, är inte helt originellt – det har på film gjorts både smartare och elegantare och intressantare – men visst sätter det i gång en hel del processer i oss: Våra liv kan helt förändras efter några till synes helt vardagliga slumpar. Ett missat tåg, ett möte mitt på gatan, en öl och en whisky för mycket.
Tänk om jag hade kommit med tåget, då hade jag ju aldrig gått och tagit den där fikan – och då hade jag ju aldrig träffat min fru och då hade jag ju aldrig haft mina tre barn och då hade jag ju…
Matt Damon och Emily Blunt utstrålar perfekt gemensam karisma för ett romantiskt möte av den här kalibern, det är till och med stundtals riktigt vackert, utan att det någon enda gång blir för kletigt. Man snaskar lätt i sig hela historien.
Mot slutet rörs begreppen ihop en smula, man blir inte riktigt klok på vad summan av kardemumman blir: Skall man bli vid sin läst livet ut, eftersom nu chefen gjort den planen för mig – och skall jag acceptera att bli förtryckt och trampad på, ”det är ju ändå min lott i livet”?
Chefen har mycket mer att förklara för oss om vad han egentligen menar. Tyvärr ser ju livet oftare ut som ett lotteri än en genomtänkt plan. Mest nitlotter, dessutom.
I väntan på det klargörandet kan man till exempel göra sig en trevlig afton med en välgjord romantisk thriller.