Hur tacklar en humoristisk människa som Agnès Varda uppdraget att göra en film om sig själv och sin gärning? Hon som blev ett monument, ”nya vågens mamma”, redan innan hon fyllt trettio tack vare den banbrytande debutfilmen ”La Pointe courte”?
Varda gör som hon alltid gjort: kliver rakt ut i tomma intet och följer instinkten, utan att fråga om det är rätt, fel, smakfullt eller värdigt hennes rykte.
”Om du öppnar upp människor finner du landskap, om du öppnar upp mig skulle du finna stränder” är till exempel en bra tagline för en film men hade, om sanningen ska fram, lika gärna kunnat kläckas av en pårökt fotomodell på Venice Beach.
Den inledande sekvensen när Vardas hängivna följe av unga filmälskare placerar ut stora speglar på barndomens belgiska sandstrand hade också kunnat vara en partyhappening på en ”konstnärlig” medelålders fest var som helst i världen.
Men det hade inte filmats och klippts riktigt lika elegant. Och det hade inte dykt upp en genomborrande svart blick i var och varannan spegel, en liten tant i silvergrå, tonsurliknande frisyr och vida blusar som arrangerar, pratar, associerar och hela tiden är i rörelse, inte sällan baklänges för att bokstavligt visa på självbiografins baklängesvandring.
Och själv hade Varda aldrig gjort någon skillnad på en pårökt fotomodell och en stor konstnär. Venice Beach är i själva verket ämne för några av hennes kortfilmer. Inför hennes kamera är alla lika intressanta, rörande eller pinsamma. Till och med hon själv.
Med uppfinningsrikedom, spontanitet, humor och generositet berättar Varda om sitt rika liv. Varje vaken stund på dygnet verkar hon ha genererat spelfilm, dokumentärfilm, konst, installationer, foton, berättat om sina vänner i poetiska tablåer, rest och gjort livet till ett konstverk för alla i sin närhet.
Ändå finns det ibland något irriterande över både filmen och dess huvudperson: kadern av unga, seriösa hjälpredor som vill vara i närheten av en nya vågen-relikt.
Frisyren som bevarats i femtio år som om inspirationen satt i håret. Blommorna som hon råkar ha till hands när hon börjar gråta inför gamla vänners porträtt.
Spontaniteten riskerar att bli en kliché.
Och lite falsk marknadsföring. Film är ingen spontankonst. Det är svårt att tänka sig att denna sjujäklars tant har gjort ”Vagabond”, ”Efterbörd”, ”Chloé mellan 3 och 7” eller just ”La Pointe courte” ; vassheten, bildmagin, det finkänsliga och originella användandet av ljud, den skoningslösa skildringen av kärlek känner man inte av i ”Agnès stränder”. Den lugna, svala och grymma Varda får man söka i hennes andra filmer.
Läs även Betty Skawonius intervju med Agnès Varda.