En ”svärd -och sandal”-film var inte riktigt vad jag hade väntat mig av den snitsige spanjoren Amenábar som bland annat gjort den briljanta psykologiska spökthrillern ”The Others” 2001 och det laddade dödshjälpsdramat ”Gråta med ett leende” i mitten på 2000-talet.
”Agora” (offentlighetens centrum i antikens Grekland) är den klassiska historielektionen förklätt till det slags sällsynta, högbrynta Hollywood-drama där idéer är viktigare än känslor.
Rachel Weisz, som alltmer ofta kallas in när en skådespelerska förväntas ge en bildad air (”Constant gardener”, ”Definitely, maybe”), spelar den banbrytande vetenskapskvinnan och filosofen Hypatia verksam vid Alexandrias berömda bibliotek 300 år efter Jesu födelse. Hennes liv och verk hamnar mitt i skärningspunkten för två trossystem: antikens gudar vräks över ända och kristendom bryter sig in med våld i samhället. På det privata planet är det hennes stilfulla slav Davus (Max Minghella) och ädlingen Orestes (Oscar Isaac) som får henne att tappa koncepterna.
Upplägget är ambitiöst, tacka för det, med en enorm omsorg om detaljer och visuellt överdåd. Och det är lätt att förstå lockelsen för en samtida, samtidsengagerad filmskapare att få gestalta det ”goda” som verifierbar vetenskap, humanism och en kärlek bildningen kraft i kamp med det ”onda” i form av religiös fundamentalism. En applåd för det. Däremot kan man inte mörka att ”Agora” saknar den inre dramatik och de smarta val (längden är besvärande) som gör den till en riktigt bra film.