Scenografi, smink och kostymer är magiska i nya ”Alice i Underlandet”. Men det blir kaka på kaka när Tim Burton knasiga stilvärld kraschar mot sagans otämjbara surrealism.
Amerikanen Tim Burton tycks vilt förälskad i det viktorianska England, det där som klär så bra i lätt goth-sminkning. Det tände till ordentligt i samband med hans galanta, bloddrypande ”Sweeney Todd”. Inte konstigt att han ville sätta tänderna i Lewis Carrolls galna saga om flickan som faller ner i ett drömskt kaninhål.
På papperet ser det förstås ut som a match made in drottning Victorias heaven. Inledningen bådar gott, en flygande kamera omfamnar ett stilfullt London anno 1870 där en liten flicka drömmer de märkligaste saker. Klipp till samma flicka, nu i sena tonåren, på väg att giftas bort med en degenererad lord med matsmältningsproblem. Den magnifikt barocka slottsmiljö med alla sina festklädda gäster, en scen som skulle få Peter Greenaway att gråta av avund, imponerar dock inte på den skeptiska Alice. Hon flyr fältet i hälarna på den vita kaninen i väst som lockar henne ner i hålet, ner i Underlandet. Till skillnad från originalsagan är det andra gången hon är där, även om den nästan vuxna Alice inte minns det.
Tim Burton har kokat ihop ”Alice i Underlandet” med den mindre kända uppföljaren ”Alice i Spegellandet”. Ingredienserna – rollfigurerna – är lätt identifierbara men receptet är helt och hållet hans egen uppfinning. På gott och ont. Som alltid hos den och detaljförälskade Burton är scenografi, smink och kostymer helt magiska. Det är drömskt vackert, men aldrig inställsamt snällt. Hans hantverksskicklighet, hans förmåga att aldrig upprepa sig och ändå bevara ett lätt igenkännbart, personligt signum kan ge mig tårar i ögonen.
Johnny Depps älskvärt galna Hattmakare med sitt röda burr, matchande ögonsmink och sin enorma tandglugg står förstås i centrum, tillsammans med kaninen i väst, The Cheshire Cat med sitt vanvettiga, kvardröjande leende, den kedjerökande blå kålmasken Absalom (Alan Rickmans röst) och de feta små pojkvarelserna Tweedledee och Tweedledum.
Kvinnorna står för hoten mot ordningen i Burtons kobolt – och smaragdfärgade Alice-värld. Helena Bonham Carters röda drottning med ett jättehuvud på en minikropp, är filmens svarta hjärta. Hon är en mardrömslik härskare över Underlandet som hotar alla värdesystem och könsnormer med sin proportionslöshet. Hennes syster, den vita drottningen, (spelad av en brutalt vitsminkad Anne Hathaway med svarta ögonbryn och blodfärgad mun) vill man inte heller möta i någon mardröm: en psyksjuk ängel från dödsriket.
Burtons modernisering av sagan kommer främst på slutet. Den ultimata revoltören Alice, fint spelad av den franka nykomlingen Mia Wasikowska, följer upp sin svärdsstrid med monstret Jabberwocky med att komma tillbaka till sin egen värld där hon säger ”yes, but no thank you” till sin bleksiktige friare. I stället tar hon jobb i den brittiska handelsflottan.
Politiskt korrekt, men lite beskäftigt kanske. Jag tar det som ett tecken på att just i fallet med ”Alice i Underlandet” är den viktorianska världens kärlek till Burton inte lika stark som hans. Den älskvärda men otämjda surrealismen i ”Alice i Underlandet” är för egensinnig för att riktigt låta sig mästras av någon annans fantasi. Det blir kaka på kaka när Burtons knasiga stilvärld kraschar med Carrolls milda galenskaper. Lägger man till den lamt utnyttjade och till intet förpliktigande 3d-tekniken blir det ett lager för mycket som utarmar fantasin i stället för att göra den rikare.