Alice Timander, premiärlejoninna och tandläkare, fyllde nyligen 90 år. Fotograferna och kändisskrivarna var givetvis där. Vad de inte fångade, och aldrig har fångat, är repliken i baksätet på limousinen, innan den glider upp framför Grand Hôtel. "Jag hoppas att de tycker om mig."
Det ligger i själva denna märkliga hanterings natur att någon sådan plågsam oro aldrig ens får antydas.
I Rebecka Rasmussons varsamma och rörande porträttfilm "Alice och jag" finns repliken med. Det finns flera sådana smärtsamma ord från denna yrkeskvinna, som efter ungdomens förfelade skådespelardrömmar, premiärglittrande och leende, gjorde foajéerna till sin scen i jakt på - ständigt undflyende - bekräftelse och kärlek.
Priset blev högt: ett minst sagt komplicerat förhållande till sina tre barn, tre havererade äktenskap och en genomgående djup känsla av oförmåga till närhet.
Genom att sätta sin egen graviditet med en frånvarande pappa i relation till Alice Timanders liv, eller snarare till det hon vill och förmår berätta om det, förvandlar Rebecka Rasmusson "Alice och jag" inte bara till ett utmärkt enstaka porträtt, utan till ett fascinerande stycke kvinnohistoria.
De samtalar om "otrohetsmännen" och om sina frånvarande fäder, om bägge sidorna av den djupaste ensamheten, och om moderskärleken som den möjligen enda giltiga, eftersom den aldrig kräver något i retur. Alice Timander ger sin porträttör råd ur sina egna erfarenheter, ibland ackompanjerad av bästa väninnan.
Råden är ömsom beska och vassa, ömsom uppriktiga och tragikomiska. Det finns visserligen beröringspunkter emellan dem, men lika många olikheter som skapats av tidens gång.
Kändisjournalistik, skvallerpress och premiärskådespel är visserligen inte ett nytt fenomen. Snarare är det, vilket "Alice och jag" också förmedlar, en urgammal företeelse där inte minst kvinnor kan kompensera sin "osynlighet" i det privata.
För Alice Timanders del skönjer man den obönhörliga logiken i hennes tidiga val av scen. Ett ensamt barn. En dominant, frånvarande och känsloknuten far. En sjuklig mor. Fantasier om att bli uppskattad och få beröm, maror om utsatthet och övergivenhet.
Snart förvandlades den till en kamp nästan på liv och död, i sin sällsamma kombination av kärlekens tecken - att uppmärksammas, fastna på bild - och att ändå slippa dess verkliga krav och ge upp sitt självbestämmande.
Eller som Alice Timander säger om de tio årens ensamma prövotid i foajéerna innan hon uppmärksammades: "Det kändes som att brännas på bål. Men de såg i alla fall att jag brann."
"Rör mig inte", "Noli me tangere", säger Alice Timander själv, när hon trevande försöker förklara "isbiten" i sin själ och skulden över att aldrig ha kunnat visa sina barn tillräcklig värme. Ändå inte: också hennes skuld har sina tänkvärda begränsningar. Så skildrar "Alice och jag" kändiseriet som en försvarshandling med gott om "collateral damage".