Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, heter det, för det kan hända att man får det. Bra att komma ihåg, inte minst i juletid.

Detta drabbar Elvira (Mathilda Lundström), huvudperson i Barnradions julkalender. Efter ett gräl om en önskelista som hennes arbetslösa mamma inte har en chans att leverera, försvinner mamman. Elvira bor plötsligt hos den märkliga familjen Lancelot, i deras fantastiska slott, där hon bokstavligen och ögonblickligen får allt hon pekar på eller till och med viskar om.

Husets egen son Sebastian (Samuel Ram) flåsar hos sin personlige tränare och frågar nyfiket ut Elvira om världen utanför. Det skålas i skumpa, äts lyxmat, gås på självspolande toaletter och annat kul.

Men något är ändå inte riktigt bra. Alla sover i syrgasmask, mamman i huset äter piller för att sova, vakna, pigga upp sig och lugna ner sig. Rätt som det är demonstrerar grannarna och försöker ta sig in – tänker de ta alla grejerna därinne? Familjen försvarar sig med vattenkanon och dränker larmet med sin privata lilla manskör – Lancelots vänner – som dyker upp och stänger ute varje orossignal från omvärlden med sin maniska skönsång. Frisören Melker kommer med dunkla varningar. Och varför svarar inte mamma i telefonen? Elvira börjar oroa sig.

Det är spännande och inte övertydligt, men efter ett tag börjar man ändå undra om familjen Lancelot kanske egentligen är vi själva, Sverige och svenskarna, i högönsklig välmåga, tryggt förskansade i ingrindade bostadsområden i ett muromgärdat Europa dit inga fattiga grannar, miljögifter, klimatförändringsöversvämningar, krig eller sjukdomar når. Tanken väcks också, att saker i paket kanhända inte är livets mening.

Bortsett från den trista vinjettmusiken: Att döma av de fyra avsnitt jag har hört, verkar Sara Kadefors julkalender vara en välgjord och välspelad, oroande och ibland också rätt roande, historia. Jag undrar verkligen hur den slutar.