"Allt flyter"

Måns Herngrens och Hannes Holms filmer har alltid givit mig kalla kårar. Med skrämmande eftertryck har de etablerat ett slags Lilla Fridolf-värld med min egen generation i centrum. Filmer som "Adam och Eva" (1997), "Klassfesten" (2002) och "Varannan vecka" (2006) är väloljat underhållande i sitt sätt att inskärpa hur kvinnor är kvinnor, grabbar är grabbar och den småborgerliga kärnfamiljen oundviklig. Den kan visserligen gå sönder, men då är målet att bilda en ny.

Insikten om detta är i filmerna en fråga om mognad, och det hemska är att det är kvinnorna som är bärare av den. Det ligger i mäns natur att krångla lite, i kvinnors att lirka och när det går för långt köra skuldmanipulation eller beskäftigt sätta ner foten.

"Allt flyter" är Måns Herngrens första film utan Hannes Holm som parhäst, och delvis skiljer den sig från deras tidigare gemensamma. Om något påminner filmen lite om brittiska strippfilmen "Allt eller inget" från 1997. Medförfattaren Jane Magnussons (filmkritiker i DN) erfarenheter av att träna ett herrlag i konstsim har uppenbar­ligen smittat Herngren med en lust att rannsaka mansrollen: Var går gränsen för vad män kan göra utan att gå manligheten för när?

Till exempel vid just konstsim, blir filmens enkla utgångspunkt. Det medelålders innebandy­laget Råsunda Flyers kastas ut ur sporthallen med hän visning till att "kvinnor, funktionshindrade och unga talanger har förtur". En i dubbel bemärkelse blöt svensexa i dotterns konstsimsdräkt ger dock lagets självpåtagne ledare Fredrik (Jonas Inde) en idé: kan tjejerna sno deras idrottshall, kan killarna ta plats i deras simhall. Skönt att ge igen med samma mynt - manlig konstsim får väl inte diskrimineras? - och eftersom så få män tävlar i sporten är det dessutom realistiskt att sikta på VM.

I enlighet med traditionella dramatiska lagar börjar nu en tjatig kamp om att övertyga de motspänstiga lagkamraterna, samt att hålla undan för en hel hop hånfulla fruntimmer. Fredrik är värst ansatt med både barsk exfru och självrättfärdigt besviken tonårsdotter efter sig. Även om den senare så småningom mjuknar förblir hon en typisk Herngren-Holm-kvinna: en ohumoristisk utvärderare av männens tokiga beteende.

Lägg till en förvånansvärt osmidig klippning, och resultatet är en film som ideligen ryckigt bromsar upp sig själv. Inte ens The Soundtrack of Our Lives omisskännliga sväng kan ge lite fart, när musiken bombas in plötsligt och okänsligt.

Men här finns ljuspunkter. Själva konstsimningen hade jag nog väntat mig skulle vara maffigare filmad, men den är ändå ett originellt blickfång. Jonas Inde är lojal mot sin roll, och skulle nog ha kunnat åstadkomma mer av Fredriks revanschism och uppgörelse med sin könsroll om manus och regi hade givit honom lite svängrum.

Till skillnad från tidigare filmer antyds också något slags alternativ till kärnfamiljen. Dels representeras de av Fredriks trevande tillvaro med sin dotter, dels mer grovyxat av Pridefestivalen och i synnerhet då stereotypt framställda homosexuella män och transvestiter.

Tyvärr är deras funktion egentligen bara att mjuka upp grabbarna boys lite så att de blir schystare i sin heterosexualitet. Kanske går det bättre med tjejen nästa gång, nu när karlsloken fattat hur skönt det är att röra sig till musik med nyfilade fötter?