Inledningen är lika gåtfull som fortsättningen, när greken Yorgos Lanthimos bjuder oss på ”Alper”. Med omvända förtecken är den ett slags fortsättning på genombrottsfilmen ”Dogtooth”. Den var ett udda, bokstavligen instängt drama om tre syskon, familjetyranni och misslyckade utbrytningsförsök.
”Alper” rör sig i sin tur kring inbrytningsförsök till ett känslomässigt sammanhang, lika situationstragisk, lika obönhörlig i sin vilja att ge sorg och alienation fysisk gestalt.
I en ödslig gymnastiksal kämpar en ung gymnast med sitt böljande band. Orffs dramatiska kör ”O Fortuna!” som besjunger ödets brutala nycker dånar ur högtalarna. Hon misslyckas, faller i gråt, vädjar till tränaren om en annan musik, om pop: ”Du är inte färdig för pop!”, svarar tränaren.
Därpå en ambulanstransport till intensivvården av en blodig flicka: ett olycksoffer i trafiken, en mustaschprydd skötare, en sjuksköterska, vakande föräldrar i väntrummet, och så småningom ett slags rationalitet bakom vad som sedan skall följa.
Huvudpersonerna har möte i gymnastiksalen. De kallar sig ”Alperna”. Efter viss möda förstår man att de hyr ut sina tjänster som ersättare för nyligen förlorade nära och kära. De styrs med järnhand av skötaren som signifikativt nog tar sig namnet Mont Blanc. Den hårdföra tränaren tar sig namnet Matterhorn.
Framför allt får de aldrig begå misstaget att bli känslomässigt engagerade i ”kunderna” eller ha verkligt intima förbindelser med dem.
Lanthimos sätt att skildra sina huvudpersoner rör sig som den unga gråtande gymnastens svängande band runt, runt deras kärna.
Så småningom utkristalliserar sig sjuksköterskan som en huvudperson: hon skall inte bara ersätta den avlidna, tennisspelande unga flickan. Hon agerar också tedrickande väninna åt en blind gammal dam – Hon får till och med ersätta en lampförsäljares försvunna kanadensiska flickvän i en av filmens mest tragikomiska sekvenser.
Hon spelas av Aggeliki Papoulia som också gestaltade den äldre systern i ”Dogtooth”. Utan den lilla strimma av liv och djup hon tillåts ge sin gestalt, skulle man nog vänt detta noga kalkylerande och misantropiska drama ryggen redan på ett tidigt stadium.
”Alper” arbetar oavbrutet med den hårfina balansen mellan att mena vad man säger eller den tomma fraseologin. Eller annorlunda uttryckt, mellan vem man är och vem man skulle vilja vara, som kvinna eller man. Bruce Lee eller Prince, en ung tennisflicka med livet framför sig eller en sorgsen fadersbunden dotter som saknar sin mor.
Framför allt handlar den på ett besynnerligt beräknande vis om illusionsmakeriet kring vad som kan ersättas och vad som förblir oersättligt.