Vi får kanske stå ut med att barnen gillar det, men vi behöver faktiskt inte hålla med dem. Jag skulle till och med kunna tänka mig att hålla dem borta. Med visst våld.

Det här är deprimerande för alla vuxna, men särskilt föräldrar. Det skriks och gapas, det är stundom obegripligt, hela tiden reaktionärt och sexistiskt. Backlash? Det här är väl snarare en återgång till järnåldern. Eller strax därinnan.

Pojkarna kavata som Anderssonskans Kalle med kepsen på svaj, flickorna i rosa toppar, små körsbär med lite grädde på. Sexuellt utmanande i varje danssteg. Ajdå, ojdå, hur gick det med naglarna? En nörd i brillor måste smittas med dödligt gift för att förvandlas till en charmör. Han vaknar upp och är en french frog, med accent och allt: Han är romantisk och råtöntig.

Jordekorrarnas ”pappa” framställs som ett föredöme. Han letar efter sina barn, älskar dem förbehållslöst, mest av allt vill han ta de musikaliska underekorrarna till en slags Grammisgala för att hämta hem priser, kosing och cred. Det är som om den kristna amerikanska högern plötsligt förstått hur man animerar ideologi. Med den här typen av hjärntvätt är allt möjligt.

Min rekommendation till alla föräldrar: Våga säga nej. En kotte och fyra tändstickor är i alla lägen att föredra.