"American gangster" handlar om alternativ kapitalism. Släpps man inte in på den legala marknaden återstår alltid den illegala. Fungerar ungefär likadant, ta narkotikan till exempel: tillgång och efterfrågan, kvalitet, varumärken, distribution, marknadsföring, fördelning av marknaden, beskydd - tydligast blir det i det här fallet när Harlems heroinkung nummer ett, Frank Lucas (Denzel Washington), anklagar en av sina konkurrenter för varumärkesintrång. Mr Lucas distribuerar marknadens renaste heroin, Blue magic, hans konkurrent spär ut Lucas varor, för att sedan sälja dem vidare. Under samma varunamn.
Inte okej, tycker Frank Lucas. And no one fucks with mr Lucas.
Journalisten Marc Jacobson skrev reportaget, Steve Zaillian skrev manuset, Ridley Scott regisserade. Det har blivit en tät, spännande film om ett stycke amerikansk nutidshistoria, 60- och 70-tal, Harlem, New York, Vietnam, Watergate, droger, pengar, politik, poliskorruption - många referenser till filmer som "French connection", mycket släktskap med filmpoliser som Popey Doyle och Frank Serpicio.
Det är mycket kompetent gjort. Filmen bygger på en sann historia (jo, faktiskt). Denzel Washington och Russell Crowe visar allt sitt bästa. Det är 157 minuter utan särskilt många svackor. Det är kanske inte Den Stora Episka Gangsterfilmen - men stor nog.
Marc Jacobsons artikel, som manuset (ett fantastiskt bra sådant) bygger på, publicerades i augusti år 2000 i The New York Magazine. Marc Jacobson följer den före detta narkotikagangstern Frank Lucas, nu 69 år, på en nostalgisk, men helt osentimental, hemvändarresa till Harlem, där han öppenhjärtigt berättar och bekänner om vartannat. Det är ett reportage i den klassiska amerikanska journalistskolan av en sort vi sällan ser på våra breddgrader. Mästerligt, med andra ord. (Artikeln ligger ute på tidningens hemsida, sök på "The return of superfly".)
Frank Lucas fick sedermera ett långt fängelsestraff omvandlat till en villkorlig frigivning, efter att han valt att samarbeta med åklagarna, särskilt i deras jakt på andra korrumperade poliser. I början av 70-talet beräknas nästan 70 procent av New Yorks narkotikapoliser själva ha varit mutade eller aktivt inblandade i droghandeln.
Ridley Scott koncentrerar sig på Frank Lucas och hans affärsimperium, men berättar parallellt också historien om polismannen Richie Roberts (Russell Crowe) som blir besatt av tanken på att fånga Lucas. Lite tradigt blir det med den traditionella domstolstvisten mellan den bohemiske, notoriskt otrogne, men rättspatosimpregnerade polisen Richie och den bedragna, svikna frun som vill ta deras gemensamma dotter så långt som möjligt därifrån. Men det är kanske å andra sidan en dramaturgisk nödvändighet, och lite lätt originalitet kan man också finna i den utvikningen - Richie Roberts drabbas, vid en tidpunkt när vi absolut inte förväntar oss detta, plötsligt av hundraprocentig ånger, och vänder tvärt. Till allas förvåning.
Filmen följer visserligen stundtals genrens traditionella uppbyggnad, men den är samtidigt, och bitvis, mycket subtilare än så. Ridley Scott hittar flera små enskildheter i berättandet som gör stor skillnad. Gangstergenren har ju ofta ägnat sig åt frågor om lojalitet, vänskap, familj - Ridley Scott tar knappast fasta på själva offren, men de finns med, de syns, och de känns.
Man skall inte heller överdriva filmens politiska ambitioner men här finns definitivt ett svart politiskt perspektiv, som berör både rasism och klass, och absolut uppkomlingens sätt att hantera sin nyvunna position, och sina nya pengar.
Det är inte lika avgörande i vår del av världen, även om vi kan se det i Sverige också, men Frank Lucas vet och förstår tidigt skillnaden mellan gamla pengar och nya. Han är därför mycket noga med att inte dra uppmärksamhet till sig genom spektakulärt uppträde - ändå kan man säga att hans ansträngningar till slut är förgäves: en sekunds fåfänga får honom på fall, och han vet om det i samma ögonblick. Det är en ruskigt bra scen när han inför ögonen på sin fru Eva (Miss Puerto Rico) eldar upp sin miljon-chinchilla i den öppna spisen. Under sina glansdagar gjorde han 1 miljon dollar - om dagen.
"My maaan", säger Frank Lucas genom hela filmen. Detsamma kan vi säga om Denzel Washington. Han tillhör den yttersta eliten i amerikanskt skådespeleri på duk, större närvaro är svårt att finna. Han har ett sådant kolossalt lugn, och då menar jag inte temperamentet, utan kroppen. Ni vet hur vissa skådespelare agerar med allt de har, Denzel Washington är så stilla, så stilla, när det väl kommer ur honom är man på helspänn och missar inte en stavelse.
Russell Crowe äger lite av samma förmåga, när de till slut möts i en av filmens allra sista scener - det är en mycket stark och stilsäker komposition - blir det nästan till en envig i konsten att tiga still och inte röra en fena. Mycket vackert gjort.