Internationell filmkarriär gör man med internationella manuskript, pengar, producenter, skådespelare. Det är ett nålsöga. Man måste vara originell, men anpassningsbar. (Man måste någon gång ha varit originell!) Man måste tycka eget, men vara allmän och bred. Man måste ha ett personligt språk – men bli förstådd av alla.
Lasse Hallström gjorde det på 80-talet, Mikael Håfström har just gjort det, liksom Susanne Bier, nu Lone Scherfig. Kanske har jag glömt någon…? Lone Scherfig gjorde sig ett internationellt välförtjänt stort namn med ”Italienska för nybörjare” – först nio år efteråt ser hon ut att åtminstone halvvägs ha tråcklat sig igenom de värsta svårigheterna. Nu gör hon en snygg, smart, välspelad, väl berättad och genomförd film, byggd på ett Nick Hornby-manus, baserat på en självbiografi av en av Storbritanniens mest välkända och aktade journalister, Lynn Barber (”An education”).
Lone Scherfig har nästan alla rätt – inklusive det faktum att filmens story är lagom tunn. Den är nästintill lite lankig, faktiskt, men internationellt fungerar det. Det är kanske till och med ett måste. Det blir en lagom intellektuell historia, med några stycken lagom twistade vändningar (inte för många, inte för långa, inte för komplicerade).
Lone Scherfig har sällsynt bra hörsel, och känsel, för sina skådespelare. Det har Nick Hornbys manus också (Oscarsnominerat). Det är en tonträff som ingen kan slå dövörat till. Lite förvånad är jag som sagt ändå över den rätt låga intellektuella verkshöjden.
”An education” beskriver, och behandlar, en ung flickas lärodikt under tidigt brittiskt 60-tal. Man kan översätta det med ”En läxa”, kanske skulle den kunna heta ”Läropengar” också. Den mycket begåvade, kvicktänkta och vackra Jenny (16 år), är predestinerad för Oxford, stipendier, framtid. Hon är sina medelklassföräldrars stora, och sista, hopp. De spelas för övrigt på ett sällsynt delikat vis av Alfred Molina och Cara Seymour.
Vi tror och hoppas att det är en slump när den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard, briljant också han) kliver in i Jennys liv, och vi tror och hoppas länge att hans avsikter är goda och hedervärda – vi förstår snart att han bär på en och annan dyster hemlighet.
Den avgörande, och förödande, hemligheten blir väl bevarad, även om vi länge har anledning att både befara och misstänka lite av det värsta.
David befriar Jenny ur den strikta, formella, klassbundna medelklasstrivian. Han och hans vänner (inte helt fläckfria) presenterar i full frihet den värld som Jenny bara trånat efter på håll: konst, kultur, musik, konserter, resor – nattsudd, sex, sprit, brott, orgier. Nja, i alla fall vid en jämförelse med hennes tidigare liv.
Jenny spelas av Carey Mulligan, i veckan blev också hon Oscarsnominerad för sin insats i ”An education”. Det finns inget överraskande i den nomineringen, ingen skulle kunna invända mot att hon också skulle få ta emot en statyett. Hon spelar med en underbar esprit och mognad, med hela kroppen och hela knoppen, jag kan inte se att hon faller ur en enda scen. Här finns många, många andra som i Carey Mulligans sällskap pockar på hela uppmärksamheten, och är värda den, Carey Mulligan släpper ändå inte intresset för scenen. Hon lyssnar och tittar och funderar, ibland tillför hon bara något litet till händelserna, en hänryckning här, ett snett leende där. Hon levererar undertexter i steget på ett ovanligt begåvat sätt.
Men det är, som sagt, ingen tillfällighet. Lone Scherfig har gröna fingrar med sina skådespelarplantor, hon kan förmodligen på samma sätt som både Lasse, Mikael och Susanne locka många andra begåvade skådespelare till sina filmer. Man vill jobba med en sådan regissör, och det är lite av en skandinavisk anda – en respekt och lyhördhet för skådespelarna. Man tycker om dem, helt enkelt.