”Det var en gång ett hus som hette Änglagård …” Så inleds den tredje filmen om Änglagård: Fanny (Helena Bergström) börjar berätta när tonårsdottern Alice (Molly Nutley) ber henne att för femtielfte gången dra historien om det gamla vackra huset i hjärtat av Västergötland.
Och en saga är just vad det handlar om. Åtminstone den första publiksuccén från 1992 som landade helt rätt i en tid då nationen befann sig i katastrofal statsfinansiell kris. Där och då blev striden om godset Änglagård och fadersarvet lika med slaget om Sverige: ett gammalt hus i förfall, ansatt av stridande viljor och livsstilar, infödda och utbölingar, vi och dom.
Medan Fannys sökande efter sin okände far kunde översättas till den kollektiva nostalgin: föreställningen om folkhemmet och ett förlorat paradis.
Men kan Änglagården ha något att säga om vår tid? Det är den frågan som outtalat vilar över ”Änglagård – tredje gången gillt”.
Alltså prunkar grönskan i väggrenen, skira björkar kantar allén, kyrkklockorna ringer, och till och med änderna trumpetar salut i triumf när Fanny än en gång äntrar byn Yxared. Fast nu tillsammans med Alice som, liksom modern för sexton år sedan, söker sina okända rötter: vem är hennes far?
Och återseendena blir många. Prästen (Reine Brynolfsson) som ärvt en jättelik prästgård: surprise surprise, ett änglagård nummer två. Och snart nog följer de andra. Där trampar Eva (Ing-Marie Carlsson) på sin cykel, om hon inte skvallrar eller surar. Där står Mårten (Jakob Eklund) och Per-Ove (Jan Mybrand) i skogsbrynet med gevären och diskuterar Fannys bröst.
Men inte alla finns på plats, vilket först måste redas ut. Alltså ser man till att begrava Rut, med inklippta tillbakablickar på (likaledes avlidna) Viveka Seldahl, me-dan hennes make Axel – Sven Wollter, Seldahls partner även utanför fiktionen – sörjer på första bänk i kyrkan. Skamlöst? Måhända, samtidigt ändå inte. Tillbakablickarna på Seldahl har trots allt bäring på fiktionen och ingår om inte annat som bara ännu ett lager av det kulturella skvaller och allmängods som myter vävs av.
Ja, allt upprepas och kommer igen. Och inte bara karaktärer, till och med vissa bilder återanvänds. PV:n och Volvo Amazonen som puttrar fram på somriga landsvägar i poetiskt motljus (med foto signerat Jens Fischer). Och Alice som liksom modern en gång kliver in i kyrkan under allas blickar – i slowmotion, för säkerhets skull.
En speciellt lyckad recycling är tagningen från den första filmen där det gamla brödraparet Ivar (Tord Peterson) och Gottfrid (Ernst Günther) promenerar på en somrig landsväg under trivsamt samspråk. I film tre är det Ivar och Axel, Fannys båda rivaliserande pappor, som ger sig av i grönskan för att tala ut. Sannerligen en urbild för landet Idyllien: det är naturen, de sekulariserades kyrka, som skapar demokrati och samförståndsanda.
Men Alice då? Egentligen är hon en enda stor ursäkt för att de vuxna – både framför och bakom kameran – ska få komma samman.
Ibland känns filmen till och med mer som Colin Nutleys nostalgi – nej inte över föreställningen om ”Sverige” utan fastmer över det egna i huvudsak filmiska landskapet.
Och därmed har mytens slagkraftiga symbolik och intagande sagoton holkats ur. Där den första ”Änglagård” mitt uppe i det till synes pursvenska ändå öppnade sig mot världen, och den andra hamnade bland utvandrad släkt i USA – där stänger den tredje filmen försiktigt dörren om sig och vänder inåt. Möjligen är det ett tecken på att inte alla sagovävar håller för att tänjas hur långt och länge som helst – inte orkar bära tyngden av ett här och nu. Eller så har Nutley och hans gäng inte förmått eller brytt sig om att se den fulla potentialen i den egna berättelsen.
”Ibland måste man återvända för att gå vidare i nuet” är filmens uttryckliga mantra. Jovisst – men man får hoppas att planteringen om ett fortsättning-följer inte infrias. Sagor, i synnerhet goda sagor, måste få ett värdigt slut. Enough is enough.