William Shakespeare,­ son till en illiterat handskmakare, skrev 28 pjäser, 145 sonetter och revolutionerade läsandet och skrivande för all framtid. Han efterlämnade inga handskrivna manuskript, fick två döttrar som aldrig lärde sig läsa, reste aldrig utanför England men skrev vitt och brett om livet i andra delar av Europa. Under mitten av sin levnad lade han gåspennan på hyllan och flyttade tillbaka till sin födelsestad Stratford upon Avon. Sedan dog han.

Antingen köper man detta lite märkliga livsöde och koncentrerar sig på allt enastående som Shakespeare skrev eller så gör man som regissören Roland Emmerich (och många innan honom) fokuserar på livsödet och försöker slå hål på myten.

I ”Anonym” utgår Emmerich från att det var den bildade och bereste Edward De Vere, greven av Oxford, som egentligen skrev Shakespeares­ många verk. Teorin lades fram redan 1920 i boken ”Shakespeare Identified” och med denna som verktyg har Emmerich konstruerat en enorm film. ”Anonym” är ett av de mer svulstiga kostymdramer som gjorts. 1500-talets London har aldrig varit så magnifikt i sin leriga gråhet. Shakespeares teater Globe har aldrig filmats ur så många vinklar och med så många kranar. Drottning Elisabet I har större klänningar än någonsin – och extremflippat hår. Tidshoppen fram och tillbaka mellan Shakespeare som ung och som etablerad författare går knappt att räkna.

Emmerich har gjort sig känd genom en rad gigantiska undergångsfilmer: ”Day after tomorrow”, ”Godzilla” och ”Independence day”. Nu plockar han fram samma arsenal som han brukar använda för att utplåna jorden med och riktar kanonerna mot William ­Shakespeare. I ”Anonym” är författaren en femstjärnig pellejöns, ett arsel och därtill en biroll. Shakespeare (Rafe Spall) super, plagierar, utpressar och är analfabet. Filmen handlar i stället om stilige Edward De Vere (Rhys Ifans) och omständigheterna som gjorde att han valde att skriva i anonymitet. Det är en hisnande och välargumenterad historia – om man går med på att De Vere var nio år när han skrev och spelade i ”En midsommarnattsdröm.”

Ifrågasättandet av Shakespeare handlar mycket om klass – hur kan någon med ett så torftigt ursprung ge så mycket till språket, livet, fantasin och konsten? Måste man inte tillhöra eliten om man skall våga ta ton? Det är skönt att Emmerich har fel. Enligt hans förra film ”2012” går världen under i år. Hoppas han har fel där med.