Jag vet inte om Lars von Trier är världens bästa filmregissör, som han själv säger. Men när man tänjer gränserna för allt filmskapande och går till angrepp mot vår nya kloka värld, där Freud är dödförklarad och Gud har reducerats till en avslappningsövning mellan arbetspassen, så bör man definitivt få kallas den modigaste.
”Antichrist” handlar om Han och Hon i ”Eden”, en hydda djupt in i skogen. De är där för att han ska hjälpa henne att bearbeta sorgen över deras barn. Han verkar leva upp över att få praktisera sina yrkesfärdigheter på sin sörjande hustru. Men hans ambitiösa, kontrollerande och alltmer bisarra terapi får oväntade resultat. Hans intrång går för långt. Kvinnan och Naturen svarar med sitt – gemensamma – onda.
Filmen sätter Västerlandets bekväma religiositet på prov. Tänk om smärta är en primalkraft som du behöver för din överlevnad? Tänk om stenarna du köper i new age-butiken gör dig sjuk eller galen i stället för frisk och harmonisk? Tänk om det är mörkrets krafter som tar över när du släpper taget? Kan man tro på det ena borde man kunna tro på det andra. Krafter är krafter.
Den högspända inledningen, när barnet faller mot sin död i svartvit slowmotion till tonerna av Händels ”Lascia che pianga” – är ren, himmelsk von Trier-kitsch som går rakt genom alla försvar. Dessutom betar han av ett komplicerat dramatiskt förlopp av passionerat sex, en centrifugerande tvättmaskin, en ohörd babywatch, ett öppet fönster. Allt under absolut tystnad och på de minuter arian varar. Det är en ren uppvisning.
Men som ormen i paradiset, bildligt och dramaturgiskt, eftersom fiktionen bryts, klipper von Trier redan i anslaget in en närbild på själva penetrationen under sexscenen och gör publiken osäker.
Det finns flera sådana ögonblick. När stämningen blir som tätast går filmen över någon liten gräns och vi ramlar ur berättelsen. Det mest iögonfallande involverar en sällsynt räv. Men också de omtalade ”splatter”-klippen har en distanserande effekt, även om folk sitter spänt framåtlutade i sätena och försöker skydda sina privata delar mot vedträn och saxar.
Regissören bjuder på dessa lättande skrik och skratt, men jag är inte helt säker på att det är det enda syftet. Könsdelarna sticker bara ut för att von Trier är så ensam om att visa dem i seriös film. Om fler gjorde det kanske de skulle vara erotiska. Talande rävar sticker bara ut för att de av tradition tillhör Disney och inte skräck. Om fler använde greppet kanske man skulle kunna berätta nya historier.
Vad jag försöker säga är att provokationen kanske inte är målet, även om den är en självklar sidoeffekt som regissören använder sig av (skickligt, skratten fastnar oftast i halsen). Målet är total konstnärlig frihet att skildra en dröm så exakt som möjligt.
För ”Antichrist” är ingen vision och ingen berättelse, det är en dröm. Och precis som vi sällan drömmer helt nya bilder utan pusslar ihop fragment av verklighet, film och konst så är hans film också full av det bekanta men i nya, obekanta sammanhang. Bara det märkliga, både mättade och överexponerade fotot och Gainsbourgs och Dafoes sensuella, perfekta frasering håller samman allt till en mjuk, rytmisk helhet.
Och efteråt, när bråtet smälter samman i medvetandet kan man känna Satans andedräkt på riktigt. Ett konturlöst mörker, en isande ensamhet som få har lyckats fånga.
Om man vill. Valet är fritt. Man kan drömma med drömmaren och famla, med drömmaren, efter tolkningar av drömmen. Låta den stanna kvar, mutera, få nya betydelser, bli kvar som en stämning som man inte vill släppa fast den är kuslig. Därför att man vet att den innehöll något högst väsentligt.
Eller så låter man det bara ligga där som utspydda, självupptagna matrester som man tycker att drömmaren gott kan torka upp själv och inte besvära en internationell biopublik med. Något sådant skrek en känd, brittisk filmkolumnist innan han lämnade presskonferensen i Cannes.
Men då måste man också förneka den självklara orsaken till att Lars von Trier, till skillnad från tusentals andra drömmare, har licens att vara självupptagen: han är underhållande. Säkert satt det någon och gäspade demonstrativt, men känslorna lyser igenom. Man kan inte komma ifrån att ”Antichrist” är en tripp till en annan värld. Det var typiskt att katolska kyrkan gav en hedersutmärkelse till Michael Hanekes grymma skildring av sträng kyrklighet och ett antipris till von Triers sökande efter religiösa impulser djupt ner i människopsyket.
En så här lidelsefull skildring av de irrationella krafterna, de som inte förstånd eller kognitiv terapi kan rå på – och som därför är kyrkans marknad – lär de få leta efter. von Trier visar till och med viss förståelse för att de kände sig tvungna att bränna häxor. Kvinnor är livsfarliga. (Thank God, annars skulle Hans mentala våldtäkt på Henne aldrig ha tagit slut.)
På väg mot förhandsvisningen på biografen Skandia på Drottninggatan trampar man på Strindbergscitat, infällda i gatans sten. ”Det fanns inget helvete på jorden förr än paradiset blev riktigt färdigt, det vill säga att kvinnan kom!”
Marknadsföringen från andra sidan kunde knappast bli bättre.