Filmrecensioner
”Apan”
Publicerat 2009-10-23 06:00
Jesper Ganslandts nya ”Apan” är kompromisslös och kolsvart. Det finns inte en onödig bild och det blir rätt redan från förtexten.
Filmrecension
- http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/apan-1.980197
Titel: ”Apan”
Kategori: Dramathriller
Regi: & manus: Jesper Ganslandt. Foto: Fredrik Wenzel
Medverkande: Olle Sarri, Francoise Joyce, m fl.
Längd: 1 tim 21 min
Filmrecensioner
- Betyg 5.
- ”The Cove”
- ”Fish tank”
- ”Man tänker sitt”
- ”Still walking”
- "Upp till kamp", tv -serie
- "The Queen"
- Betyg 4.
- ”Prinsessan och grodan”
- ”Miss Kicki”
- ”An education”
- ”Vägen”
- ”Det regnar köttbullar”
- ”Man on wire”
- ”Avsked”
- ”Snabba cash”
- ”Bright star”
- ”Sin nombre”
- Betyg 3.
- ”Till vildingarnas land”
- ”Precious”
- ”Food inc”
- ”Daybreakers”
- ”Planet 51”
- ”Up in the air”
- ”A serious man”
- ”The imaginarium of doctor Parnassus”
- ”Avatar”
- ”The informant!”
- Betyg 2.
- ”The men who stare at goats”
- ”Edge of darkness”
- ”It’s complicated”
- ”Hachiko – en vän för livet”
- ”Har du hört ryktet om Morgans?”
- ”Instängd 2”
- ”Tre rövare”
- ”Coco Chanel & Igor Stravinskij”
- ”Arthur och Maltazard”
- ”Metropia”
- Betyg 1.
- ”Old Dogs”
- ”Oskar, Oskar – en hederlig människa”
- Tokhajpad amerikansk skräck riktigt dålig
- ”Trubbel i paradiset”
- ”Karaokekungen”
- ”Veronika bestämmer sig för att dö”
- ”Äntligen midsommar”
- "Äntligen midsommar"
- ”Surrogates”
- ”The ugly truth”
- Betyg 0.
- "The Spirit"
Bo Widerberg lär ibland ha tagit till fula knep för att få en skådespelare att reagera ”autentiskt”, och Ingmar Bergman kunde kallt utnyttja en aktörs privata svaghet – allt för rollens skull.
Om Olle Sarris lysande insats i ”Apan” är resultatet av Jesper Ganslandts omskrivna regimetod att inte låta honom läsa filmens manus under inspelningen, eller om Sarri bara är professionell nog att lyckas trots detta – det låter jag vara osagt. Men konstateras kan att, oavsett vad man tycker om tilltaget, blev det väldigt rätt just i detta fall.
Och rätt blir det redan från början, för mer talande förtexter har inte skådats sedan David Finchers ”Seven”: bokstäver upplysta från sidan med bara ena kanten synlig, så att man får gissa sig till resten. Det är den perfekt ingången till en historia som lägger pussel och där konturerna fylls i bara allt eftersom.
Det hela börjar med att huvudpersonen vaknar upp i en blodig pöl på köksgolvet, irrar ut och hastar i väg på cykel. Snart nog ringer det i mobilen, denna, förstår man, snart oundgängliga livlina, men också en av filmens viktigaste medspelare och aktörer.
Det lär finnas undersökningar som visar att det mest irriterande med att höra på andras mobilsamtal är inte att tvingas lyssna, utan att man inte får ta del av det som sägs i andra änden. Så även här, fast i positiv mening: det som utesluts blir till en del av dramaturgin och man tvingas, som sagt, lägga pussel.
På ett plan fungerar filmen alltså som en thriller: Vad har hänt? Att det är något hemskt blir ganska snart uppenbart. Men också, och här blir det mer intressant, vem är denne man? Varför gör han det han gör? Vad är det som driver honom?
”Apan” artar sig nästan till en sociologisk studie av mannen som art, som djur betraktat. En sorts svensk motsvarighet till Jack Nicholson på drift i Antonionis ”Yrke: reporter”, eller varför inte familjeförsörjaren framför skrivmaskinen i ”The Shining”: All work and no play makes Jack a dull boy.
Med tiden sätter vi också varierande etiketter på honom: yrke bilskolelärare – check. Make och far – check. Och, som sagt, i djup kris. Kanske är det till och med dessa identitetsmarkörer han främst revolterar mot och försöker fly. Kanske, men där finns mer, och pusslet går inte på ett ut.
Det är imponerande, i synnerhet som berättandet är sant minimalistiskt. Ta bara bilskolelärarens alldeles vanliga frågor till en elev om trafikregler – Varför gör vi så? Vem hade företräde här? – som laddas med undertext och strängt taget riktas till honom själv: ett krampaktigt försök att uppehålla någon sorts normalitet mitt i en tillvaro i fritt fall.
Ja, nästan allt och alla som vår man möter under dagen – en kvinna som han besinningslöst ryter åt, en ung man i duschen efter en tennismatch – blir komponenter i berättelsen om honom själv. Ungefär som i Simon Stahos ”Dag och natt”, där ju Mikael Persbrandt mest satt i en bil men där de människor han talade med, på telefon, utanför bilen, gav honom kontur och gestalt.
Och så var det, som sagt, bilen. För även här blir den till en sensomotorisk förlängning av huvudpersonen, alldeles bokstavligen: ett livsrum och skydd, ett plåtskal som håller ett knippe nerver på plats. Ungefär som det lilla headsettet för mobilen, som klistrat på ena örat. Han är konstant uppkopplad, tycks ändå totalt bortkopplad. Favoritfrasen för den språklöse, här som annorstädes: ”Det är lugnt”.
Klaustrofobiskt blir det, vilket också är meningen. Inte minst för att kameran från första stund hänger över axeln på vår man: sannolikt så nära ett subjektivt berättande i presens och första person singularis man kan komma utan att ta till tillbakablickar eller drömsekvenser. Dessutom ses han ofta i halvprofil eller bortvänd. Åskådaren tvingas liksom ikläda sig rollen som vittne till en pågående gärningsmannaprofil.
”Apan” är kolsvart, tro inget annat, och gissningsvis en rejäl vattendelare. En del kommer att hata den. Andra, som undertecknad, kan inte annat än falla till föga över en sådan kompromisslöshet: här finns inte en onödig bild.
Läs mer: ”Man tänker sitt”
Visar 1-10 av 17. Per sida:
Apan är en av årets bästa filmer.Lyssna o se bilder o förstå handlingen. det är en film som går in på djupet i vår människokropp Att ingen går säkert från denna handling.
Bra skådespelare
Sven: även jag hade med en reservation. Och dokusiar går liksom utanför, liksom Woody Allens sköna rullar. Men som sagt, en grovsortering så bra som någon annan, men alltså inte utan undantag.
Kommentar till Tomas:
Med den metoden du pekar på kommer du inte långt, av >nutida< filmer filterar du tillexempel bort:
Up (96 min); Bananas!* (80/87 min) De ofrivilliga (98 min) Coraline (100 min) bara för att ta något exempel.
Dock så finns det givetvis bra sätt att hitta sin kvalitativa filmlista, kombinera imdb,metacritic,rottentomatoes, allmovies, yahoo movies, msn movies och kritiker.se så gör det tricket...
Sven, 22:37, 24 oktober 2009. Anmäl
Desperat räddningsaktion? Långfilm är per definition allt över 72 minuter. Punkt slut.
Patrik, 15:21, 24 oktober 2009. Anmäl
Intressant diskussion i P1:s Medierna om recensenterna. Gradvall har förstått att deras ö är invaderad. Men någon annan gav intryck av att vilja fortsätta spotta i motvind. För att återanknyta till nu diskuterad recension tycker också jag att det är märkligt att ge ett så högt betyg tillsammans med en reservation. De bästa omdömena bör förbehållas bidrag som har en på ett intellektuellt plan närmast oemotsägbar verkshöjd. Det bör alltså inte finnas utrymme för att som AB ge underbetyg utan att bli utskrattad. Mina snabbt gripna exempel på sådana filmer är Gökboet, Fanny och Alexander eller Mannen på taket. Nån elitnivå måste vi väl ändå ha kvar. När det gäller filmers längd så har jag sedan många år en metod för att grovsortera. Det ska mycket till innan jag väljer att se en film som är kortare än 110 minuter. Metoden har visat sig vara träffsäker. Ser därför numera sällan dålig film.
Till motsats från en del andra kommentarer så tyckte jag scenen i kyrkan var mycket bra.
Att filmen bara är 81 min lång behöver inte alls betyda att en desperat räddningsaktion gjorts. Ibland behöver inte en film vara så lång.
Jean-Sol Partre, 10:24, 24 oktober 2009. Anmäl
Ja , alla kan ju inte förstå allting, eller hur?
Frågvisa Anna, 22:57, 23 oktober 2009. Anmäl
Verkar som jag fått min undran nedan bekräftad - det handlar alltså om ett pekoral.
Scenen i kyrkan känns bara pretentiös och larvig som i stort resten av filmen.
För mig va denna film en liten pojkes stora drömmar om att göra en film på mästernas vis och resultatet är en total pannkaka. Faktiskt en av dom mest förutsägbara och tråkiga filmerna jag sett...Någonsin...sorry Jesper!" Det känns också tråkigt för Falkenberg va väldigt fin!
Tinus, 13:30, 23 oktober 2009. Anmäl
jag tror den här filmen är som den typ av musik som kräver flera genomkörningar och lyssnarens fulla uppmärksamhet innan det klarnar. viss typ av kultur ställer krav på publiken, och sånt gillar jag.
X, 13:25, 23 oktober 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
