Mer än 100 000 danskar har sett den, det är förmodligen den mest omdiskuterade danska dokumentärfilmen någonsin – det finns lika tunga skäl för lika många svenskar att se den. Med tanke på våra egna soldater i Afghanistan berör frågan oss lika mycket som den berör danskarna.
Det är fortfarande som om vår krigsinsats mörkas i den svenska debatten.
Armadillo är namnet på den dansk-brittiska bas där filmaren Janus Metz och fotografen Lars Skree under ett halvår följde en grupp danska soldater. Basen ligger i ett utsatt område i provinsen Helmand, talibanerna grupperar sig bara en kilometer därifrån. De danska Natosoldaterna patrullerar området, söker kontakt med lokalbefolkningen i de små utsatta krigshärjade och krigströtta byarna. De delar ut godis till barnen och kompenserar bönderna för nysådda åkrar man trampar ner, eller hus man råkat (!) spränga med granater på jakt efter talibaner.
De danska hightech-trupperna på ena sidan, de gäckande talibanerna på den andra och civilbefolkningen i mitten. Det är många moderna krigs enda riktiga sanning, de människor man säger sig slåss för, försvara i frihetens eller religionens namn, är de verkliga offren.
De vill varken ha danskar eller talibaner, de vill bara ha sin by, sina hus, sina åkrar och sina barn lämnade i fred. Cynismen i att ena dagen låta granater regna ner över civilbefolkningen och nästa dag braka in till samma by med en bunt dollar i näven för att trösta byborna är mer än skrämmande. Jasså, din ko blev dödad, här, 30 dollar, och du blev av med huset, 200 dollar. Blev en liten flicka sprängd i småbitar, här, ta en tusing för henne också.
De danska befälen tycks på fullt allvar tro på metoden – och att de gör gott. Hver gang.
Janus Metz och Lars Skree låter oss följa med under soldaternas hela sexmånaderstjänstgöring, vi är med i mammas och pappas trygga kök i Danmark, vi är med på avskedsfest (med sprit och prostituerade), vi är med på transportplanet, den första natten vid fronten, den första patrulleringen, den första striden. På den lediga tiden inne på basen tittar man på porr och spelar tv-spel.
Man är måttligt imponerad av både truppen och insatsen – framför allt förundras man över befälens totala frånvaro. Många av de här pojkarna ska definitivt inte vara i strid, de ska vara hemma och rent av få hjälp.
I en scen som chockat hela Danmark skryter soldaterna över fem dödade talibaner, de berättar för oss och kamraterna på basen om hur de sårade talibanerna ligger och stönar – ”innan vi så gjorde slut på dom”.
Redan på plats i Afghanistan kommer historien ut i danska medier, befälen skyddar inte bara sina soldater som uppenbarligen begått ett brott, de dekorerar dem i stället och tackar dem för insatsen.
Lars Skrees foto är både mycket avslöjande och mycket vackert. Ingående och närgående skildras vardagen, ibland håller han kameran på nyttig distans. Ändå kan jag tycka att estetiken, och esteticerandet, blir till ett problem i filmen. Här finns många paralleller till berömda krigsskildringar på film, här finns helikoptrar i motljus och slow motion, här finns en hel del frontromantik och pojkdrömmar, i en ofta lite motbjudande skildring. Rekryterarna i den danska armén kan inte vara helt missnöjda.
Jag kan förstå det dilemma filmarna stått inför, hur man ska få med både skitgörat, tristessen, kriget, rädslan, dödsskräcken, och samtidigt locka med en både snygg förpackning och en underhållande och laddad berättelse. Det har uppenbarligen fungerat, både publiken och priserna har kommit; i Cannes vann man stora kritikerpriset, filmen gör världssuccé.
Jag har tyvärr svårt att över huvud taget känna något för de här soldaterna, jag tycker att jag borde fått den möjligheten, i alla fall vid något eller några tillfällen. Jag kan inte en enda gång uppfatta dem som offer i det här cyniska kriget, de framstår bara som lätt retarderade, sorgliga och mycket ensamma småpojkar.
Kanske var det hela meningen också …?