”Årstider”

Om närbilden som filmens både största gåva och värsta drog har det skrivits och filosoferats i ändlöshet. Ändå har ingen riktigt kommit åt varför vissa filmskapare går under i missbrukets elände medan andra i sina närbilder av ett mänskligt ansikte låter oss se tankar födas eller – som i ”Årstider” – se känslor dö.

Turken Nuri Bilge Ceylan besitter den senare, alltför sällsynta förmågan. Det är förstås inte endast hans långa täta, tigande närbilder som gör det. Han har ett mästerligt sätt att inordna dem i ett vidare landskap, med rytm och tålamod – och inte minst genom utrymmet han ger åt skådespelarens mikrobeteende. Med hjälp av en fotograf som heter duga och inte att förglömma hans egen erfarenhet som stillbildsfotograf.

Sådana närbilder är ohjälpligt och gåtfullt fängslande, nästan oavsett vad filmen i övrigt har att förmedla.

Redan av inledningsbilderna till ”Årstider” förstår vi att paret framför kameran befinner sig nära nollpunkten i sitt förhållande. Att det spelas av regissören själv och hans fru har ingen mer betydelse än att Ceylan aldrig använder sig av dyrbara stjärnor och vet vad han vill göra.

Sensommarhettan ligger tung över de antika pelarna i tempel­ruinen. Mannen försvinner bakom dem och dyker upp igen, han fotograferar.

Kvinnan iakttar honom, lutad mot en pelare: hon kisar mot solen ett kort ögonblick, drar sig tillbaka in i skuggan. Ansiktet glider genom en hel skala av känslor. Tristess. Avståndstagande. Plåga. Tills en tår – filmens enda och snabbt kontrollerade – rinner utmed kinden. Vore det inte för ljuden av fågelvingar, havsbrus eller getingsurr kunde ”Årstider” så långt kunna vara en stumfilm.

”Årstider” är ingen munter film om separation, utan en treaktare – som en kollega så träffande uttryckt det – om ”män som är för stolta att säga att de är ensamma och kvinnor som är för rädda att säga att de är arga”. I synnerhet de förra och de som psykologerna plägar kalla passivt-aggressiva.

Paret det handlar om separerar där och då, efter den återhållna katastrofens semesterresa till Kas. Ceylan skildrar den i dubbla skikt, klyftan mellan vad man säger och gör, ständigt med stilla klarhet i varje bild. Dessa tigande tecken på frånvaro, dessa nollställda repetitiva ansträngningar att låtsas semestra.

Bredvid varandra, aldrig tillsammans och med några desperat knutna utbrott, framför allt hos kvinnan. En mardröm om att bli levande begravd i sanden, en kedjerökande och vinslukande mardrömsmiddag hos några vänner, ett desperat grepp om vespans handtag för att till varje pris kliva av om så i full fart, där hon sitter bakpå.

Han reser tillbaka till Istanbul, sin arkitekturavhandling och sin älskarinna. Hon reser längst bort i östra Turkiet för scenografjobbet på en teveserie.

”Årstider” stannar i Istanbul, och utvecklar sig i andra akten till ett närporträtt på mannen. Det är ingen rolig bild Nuri Bilge Ceylan målar upp av en manlighet som tvingar sig till det man inte kan få, och inte vill ha det man får. I en komplicerad och skickligt gestaltad nyckelscen blottar han sig i all sin stumhet och känslomässiga ödslighet. Han söker upp sin älskarinna, ett möte som slutar så nära en våldtäkt man över huvud taget kan komma.

I tredje akten reser han till teveinspelningen för att återuppta relationen. Precis som i flera av hans tidigare filmer är vintern både vacker och hemsk, fallande flingor, snöglopp, ridåer av fuktig dimma. Det kan tyckas vara en simpel metafor för en inre frusenhet, men Nuri Bilge Ceylan är regissör tillräckligt för att den ska kännas in i märgen.

Och aldrig har man väl önskat så starkt att en kvinna ska säga nej eller snarast ropa ”Aldrig i livet!” som när hans gestalt kommer med sin sentimentala försoningsgåva, sina förändringslöften och sitt självömkande frieri.