Ni som tyckte om ”Arthur och minimojerna” lär inte bli besvikna. Ni som tycker om Luc Besson kan också bli imponerade. Igen.
Jag tycker att Luc Besson är omöjlig i både del 1 och del 2 i den här Arthur-sagan – en tredje del är på ingång nästa år, eller nästa för det.
Det värsta är den här vuxna föreställningen kring vad barn vill ha – något fantastiskt, ett äventyr, under jord och upp i rymden, minimojer, pantalonger, sarkofager och hieroglyfer. Den otroliga resan. Ho Bobbo Bo.
Läser man barnböcker, och regelbundet ser på barn-tv, och det gör jag, är det superrenässans för Äventyret. Det fantastiska äventyret – mest bland föräldrarna. De gamla sagoböckerna ges ut i nytryck. Det är inne att berätta om tomtar och troll igen – helt ute med böcker om när Totte badar och hur man lär sig borsta tänderna på dagis.
Man kan kalla det en naturlig reaktion, kanske, av en drabbad generation, förmodligen.
Det blir både reaktion – och reaktionärt.
Ja, till och med prinsarna och prinsessorna rehabiliteras. Här är prinsen Arthur, prinsessan heter Selenia (låter som ett produktplacerat hårschampo från Apoteket), det är lite märkligt hur den lätt acnebenägne Arthur i nedre tonåren, kan charma den betydligt mer avancerade och utvecklade Selenia – men det är kanske bara något som uppträder i en äldre kritikers förvirrade hjärna?!
Kolla in Selenias kläder, hennes små toppar, hennes smink, mun, rörelser. Ho Bobbo Bo: Som tagen ur ”Småstjärnorna”.
Och allt skall givetvis hända hemma hos mormor och morfar. Pappa och mamma är ju lite seppo och cp, hemma hos mormor och morfar är det alltid magiskt!
Ho Bobbo Bo.
Ja, visst kan man låta sig bli förförd av animationen. Jag säger: Bli det, låt er dras med. Jag blir kvar här. Mina barn också, hoppas jag.