Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Assassin’s creed med Michael Fassbender, Marion Cotillard och Jeremy Irons

Hallucinatorisk tidsresa med utdragna actionscener.

 

3

FILM
”Assassin’s creed”
Regi: Justin Kurzel,
Manus: Michael Leslie, m. fl. I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, m. fl. Längd: 1 tim, 55 min. Tillåten från: 15 år

Ett mystiskt, mordiskt brödraskap svär evig trohet till Assasinernas lära i mörka labyrintiska ruiner: “Vi verkar i mörkret för att tjäna ljuset. Inget är sant. Allt är tillåtet.” Deras fiender är de blodtörstiga inkvisitorerna och den kristna tempelorden, då och nu. Målet är att förhindra att kunskapens frukt hamnar i tempelriddarnas händer.

”Assassin’s creed” drar ner oss i dataspelvärldens välbekanta, märkligt blåljusflimrande, medeltida sörja och mycket är lite fånigt. Som att kunskapens frukt ser ut som ett bouleklot med discolampor i. Som att den högtidliga ritualen i början avslutas med ett Black Angels-riff. Det ska ta oss till nutiden, men filmen är klippt så det snarare verkar vara rockkonsert på övervåningen i ruinen. Eller som att berättelsen handlar om genetiskt tidsresande, men man ändå slänger in en örn i övergångarna mellan tidevarv. Vilket talar för att det är en själslig inkarnationsresa trots allt. Vilket skulle innebära att Animus, den sinnrika maskin som gör genetiskt tidsresande möjligt, lätt hade kunnat ersättas av en gammal medicinman och några sinnesvidgande örter.

Men på det hela taget håller Kurzel ihop sitt universum. Black Angelslåten för oss till ett slumområde i Baja California där en Shannon Lynch som liten pojke övar dödsföraktande cykelflygning mellan hustak. För att sen finna sin mamma död på köksstolen och bli tvungen att fly för livet från moderna tempelriddare i svarta bilar.

Som filmisk tidsresa är det – glimtvis – hallucinatoriskt övertygande. I synnerhet en scen där våra kättare ska brännas på bål och man just genom att göra det till en hypnotisk show i modern stil får en känsla av hur det kunde upplevas då, snarare än hur det faktiskt såg ut. Hade man bara skurit bort lite av de utdragna kamp- och actionscenerna till förmån för mer nutidshistoria hade det blivit riktigt bra. Det som gör sig bäst på film är ju ofta när det mytiska, sagolika eller spöklika bryter sig in i den grå realismen.

Kurzel väljer istället den snabbaste vägen, från död till död, och vi får inte mer än en skymt av den vuxna Cal Lynchs (Michael Fassbender) innan han förs till sin offentliga avrättning i ett fängelse i Texas. Efter en ren stöld av inledningen till franska klassikern “Nikita” – i viss mån förvandlad till en “hommage” i och med att vetenskapsgeniet som tar emot honom på “andra sidan”, ett gentekniskt labb utanför Madrid – är den intagande fransyskan Marion Cotillard – drar tidsresorna igång.

Lynch ska nu med Animusmaskinens hjälp resa in i sin förfaders assasinens kropp och hämta hem kunskapens frukt, så att vetenskapsgeniet för alltid kan utrota våldet i världen. Men både assasinerna och tempelriddarna har en annan plan.

Det roliga med ”Assassin’s creed” är att den rotar i vår tids djupaste sår, krig mellan religiösa ordnar, muslimska och kristna, men utifrån en muslimsk utbrytarsekts perspektiv. Målet är visserligen inte någon islamisk stat. Inte ens att bekämpa ondskan, utan att bevara den fria tanken. Författarna rör förstås ihop våld, frihet och kunskap i en lagom grumlig röra så att flummiga anarkister, terrorister och konservativa rednecks alla kan identifiera sig med huvudpersonen. Men det verkar vara priset man får betala för ett par timmars kitschig, suggestiv underhållning. Målgruppen får ju inte bli för snäv.