"Att återvända"

Den lilla byn i distriktet La Mancha har flest sinnessjuka i landet, förmodligen för den ihärdiga blåstens skull. Samma blåst som fick don Quijotes väderkvarnar att snurra sprider skogsbränder med rasande hastighet och nu driver vindkraftverken som står som spön i backen på högplatån. Raimunda, en sexig, hårt arbetande städerska, far gång på gång förbi dem på sin väg från Madrid till hembyn. Där vårdar änkorna sina blivande gravar i den hårda, heta vinden och umgås lika naturligt med de döda som med de levande.

"Att återvända" är en berättelse om kvinnor som inte är på gränsen till nervsammanbrott trots nästan outhärdliga påfrestningar. Kvinnor som tar hjälp av varandra, av jorden, av spöken eller, om inget annat hjälper, av kökskniven.

Pedro Almodóvar, det nya Spaniens osannolika ambassadör, förkroppsligar Spaniens kvanthopp från svartklädd dyster religiös diktatur till färgsprakande, sexuellt frigjord modernitet. "Kärlekens matadorer" från 1986 inleddes med en man som onanerar framför tjurfäktningen på tv, en ganska talande bild av förbjudna tankar i en traditionstyngd värld.

Med "Att återvända" har han gått varvet runt. Det samhälle som Raimunda, hennes syster Soledad och hennes dotter Paula lever i är genomsexualiserat, nedskräpat med tv, mobiler och bekännelsejournalistik. Nu är det traditionen, anständigheten och moderjorden som är laddad och attraktiv. Eller som Raimunda snäser åt sin man när han vill behålla fotbollsmatcherna på Canal + trots att han har fått sparken. "Ska vi vara fattiga ska vi leva som fattiga."

Penelope Cruz Raimunda ser ut som drömmen om en spanjors­ka, en cigarrask, en tygtavla från femtiotalet med enorma örhängen, fantastiska urringningar och svarta, arga ögon. Hon personifierar spanska flaggans jord, blod och eld och kommer att komma i beröring med alla tre innan filmen är slut. Precis som de färgstarka mönstren i hennes ständigt nya blusar (som återkommer i de eleganta eftertexterna) smälter hon samman stad och land, nu och då, melodram och saga. Som när hon plötsligt skall laga lunch åt trettio personer och med sagoaktig förslagenhet dealar till sig ingredienser från de grannar hon möter på den slitna förortsgatan. Blodkorv, fläsklägg, söta kakor från Salamanca.

Ibland lyckas Almodóvars unika mix av modernitet och tradition upphäva tiden. Ungmön som blir kvar i byn och tar hand om de gamla, till exempel, spelas av en kortsnaggad, osminkad kvinna & som rullar sig en joint och talar respektfullt om sin mor. "Hon var så före sin tid", säger hon. "Hon var - hippie" och sättet hon uttalar ordet får henne att låta mer som en mormor än en dotter. Det är magiskt.

Liksom när en man med öppen gylf hittas i en växande blodpöl på ett köksgolv. Högabsorberande hushållspapper med mönstrad struktur faller i drivor runt honom och suger åt sig blodet, skurmoppen svabbar omsorgsfullt upp resten innan han rullas in i en matta och hamnar i en frysbox. Alltsammans redskap som de fattiga kvinnorna behärskar till fulländning.

Intrigen i den nya filmen är där­emot långtifrån så provokativ och intressant som i exempelvis "Tala med henne" från 2003. Almodóvar anstränger sig också alltför sällan för att uppdaga sanningar på ett elegant, filmiskt sätt. I stället förklaras som ofta förut alla filmens gåtor i en lång monolog framåt slutet.

Man får ett intryck av att han vill komma över den spärren. Att han drömmer om att ta sig bortom den småkomiska yxighet som är hans kännemärke och sjunka in i ett filmiskt känsloflöde. Men han hejdar sig och skojar till det, gör om ensemblespelet till en barnslig lek och håller publikens känslor på en armslängds avstånd med fiktionsbrytande dramaturgi.

Almodóvars medvetna drag av amatör har ofta sin poäng. Här känns de bara som ett sista försök att spjärna emot en ohejdbar baklängesvandring från postmodern kultfilmare till klassisk drama­regissör. Som om han är rädd att inte längre vara Almodóvarsk. Risken är minimal.