Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

”Avalon”

Partydjur som spårar ur. Axel Petersén imponerar stort med sin redan internationellt prisade långfilmsdebut. Johannes Brost gör ett oförglömligt porträtt av en plågad festfixare som drabbas av sitt livs största kris i Båstads glassiga jetset-miljö.
Filmrecension
4

Titel: "Avalaon"

Kategori: Drama

Regi: Regi och manus: Axel Petersén

Medverkande: Johannes Brost, Peter Carlberg, Léonore Ekstrand m fl.

Längd:  1 tim 22 min (från 11 år).

Måsar i luften, fräsande vågor mot en solig sandstrand. Det börjar enkelt och fritt för Johannes Brosts Janne, en ärrad fyrtiotalistplayboy som fortfarande kan bära upp ett par blekta Levis och en uppknäppt vit skjorta. Det är som om åttiotalet bara var ett par flämtande andetag bort, samtidigt som den strålande sommardagen lovar att 2010-talet också kan bli schyst för en gammal partykille.

Det är högsäsong i Båstad där nya pengar är lika goda som gamla. Tennisveckan står för dörren. Janne möter upp med sin lika elegant fårade och dekadenta syster Jackie och den gamle affärskompanjonen Klas. Trion kompletteras av Jannes, försiktigt förlåtande, vuxna dotter. Ett Båstad där rika män går runt på badbryggan och säger ”ljuvligt!” med myndig stämma och adelsmannen (!) Carl Johan De Geer pratar överlägset om att Palme skulle valt Båstad framför Almedalsveckan om han levat.

En nattklubb ska öppnas, ”Avalon”. Klas och Janne visar upp stället för hugade finansiärer. Samtidigt som de spelar yngre och flottare versioner av sig själva. Men tillvaron låter sig inte luras av två föredettingar som borde ha slutat gå ut när Vickans och Café Operas storhetstid var över. Ödet har något fruktansvärt i beredskap för Janne och hans sorglösa syrra. Något mycket värre än den fotboja som han burit som straff för ett blott antytt brott.

Varietys kritiker John Anderson skrev träffande i höstas, när ”Avalon” visades på filmfestivalen i Toronto, att ”Janne is a fascinating void, a moral bankrupt and broken beauty”. Och det är sant. Johannes Brost gör ett otroligt rollporträtt där han låter sin rollfigur Janne bära fram sin inre tomhet, sin brist på ansvarskänsla och sin förbrukade skönhet som på en silverbricka.

Modigt dessutom, med tanke på hur rollfiguren delvis speglar den offentliga bilden av Brost själv, vars liv och karriär varit en berg- och dalbana mellan framgångar, festande, skandallöpsedlar och oglammigt slit på Rederiet-färjan.

Modigt också med tanke på omoralen. För när olyckan är framme har Janne ingen tanke på att till exempel ringa polisen, eller ens ta den ringaste ansvar för det kaos han orsakat.

Sällan har man sett en sådan halsbrytande mix av sunkig dekadens och skönhet i svensk film som i långfilmsdebuterande Axel Peterséns ovanligt komplexa klass- och ålderskildring ”Avalon”. Måns Månsson (regissör bakom ”Hr Landshövding”) har skapat sanslösa vackra bilder, som scenen där Brost dansar ensam till Bryan Ferrys smäktande stämma på ett blånande tomt dansgolv – en sargad fågel Fenix som gör ett drömskt försök att återfå sina forna glans.

Som generationsporträtt – eller till och med bild av det samtida Sverige – finns det dock inget som är särskilt vackert. Fyrtiotalisterna får sina fiskar varma, de där som är vana att sola sig i framgångarna: den sista generation som hederligt kan njuta av avbetalda lån och generösa (och tidiga!) pensioner. I ”Avalon” betraktas de som svikande och omoraliska. Dekadenta på det där oattraktiva sättet som uppstår när människor egentligen inte har några pengar kvar utan bara de nyrika gesterna.

Det mörka i skildringen uppvägs av det briljanta handlaget med såväl visuella uttryck som smart regi. Vid sidan av Brost är Léonore Ekstrand ett lysande val för rollen som Jackie – kvinnan som är förträngningsmekanismerna personifierad. En konstant salongsberusad naturkraft som ser ut som om hon just trillat ut från festbilderna i Svensk Damtidning.

På många sätt är ”Avalon” paradoxalt nog den mest deprimerande neråtfilm jag blivit ordentligt upplyft av på mycket länge.