Förnuft står mot känsla när ett nobelt naturfolk går i clinch med samvetslösa människor. Klichéerna står som spön i backen men 3d-animationen är en ren naturkraft.
”Avatar” är ett tekniskt äventyr men ska ni ta en tur till planeten Pandora, berätta inte för er hjärna.
Den ska inte med på det här. Den kommer bara att gnälla, sucka och göra det tråkigt för alla när den himlar med ögonen medan James Camerons högväxta nobla blå pandorianer tittar uppfordrande på hjälten Jake (Sam Worthington) och säger saker som ”Min dotter ska lära dig våra regler. Lär väl!”.
Det har rörts ner många gamla amerikanska filmklichéer i fyllningen till Camerons jättekaramell, men mest smakar det västern. Marinkårssoldaten Jake Sully kommer till planeten Pandora där människorna är i färd med att utvinna det värdefulla mineralet unobtainium – ”oåtkomlighetium”.
Jake sitter i rullstol, men med teknik kan han försänkas i ett komaliknande tillstånd, och leva upp i en särskilt framodlad kropp, en varelse av det slag som lever på Pandora, på deras språk na’vi.
Så kan han löpa genom den regnskogsliknande djungeln, och närma sig urinvånarna, som jagar med pil och båge och sover i flätade hängmattor i trädtopparna.
Jake ska hjälpa dr Augustine (Sigourney Weaver) att samla fakta om planeten. Den samvetslöse överste Quaritch (Stephen Lang) ger honom dock i uppdrag att inför en förestående attack ta reda på den aktuella na’vi-stammens svaga punkter.
Men när Jake upptas i stammen förtrollas han av livsstilen och inte minst den sköna Neytiri (Zoê Saldana).
Vit man får åter lära sig ödmjukhet inför dem han kallat ”vildar”, och inför naturen. Handlingen utspelar sig 2154 men intrig och dialog är definitivt inte från framtiden: ”Vi kallar det här trädet Utrye Moha. Rösternas träd.”
Naturfolk ”kallar” alltid saker för något. Det är mot deras inför allting djupt kända respekt att säga att något ”heter” eller ”är”: ”I den gången finns det vi kallar strumpor”, skulle de säga om de stod på H & M.
”Avatar”, Camerons första film sedan ”Titanic” 1997, är datoranimation gjord i 3d. Skådespelarprestationer har blivit underlag för i dator framställda gestalter. Cameron använder tekniken så skickligt att man nästan tror sig se avfilmade människor.
Cameron har velat bjuda på överdåd. I det lyckas han. Så klichéfyllt det är befarar jag att jag kommer att återvända, för bilderna fyllda från kant till kant med mäktiga träd, blad och flygande och smygande livsformer man inte riktigt hinner uppfatta vid en första titt. Med rena datoranimationsmuskler drar han åskådaren in i ”Avatar”.
Men i motsats till vad den predikar är den teknikens seger över förnuftet. Imperialismen får sina slängar när militären talar som inför invasionen av Irak. Ändå visar sig som vanligt en amerikansk hjälte bli naturfolkets bästa ledare. Jag kallar den här filmen ”Peko Ral”.