Captain America i hård fajt med ultranazister.
Att vara en ekel nazist räcker inte längre. För att rättfärdiga dagens tredimensionella ultravåld och övernaturliga action-akrobatik krävs en betydligt värre fiende.
En superdopad, maktgalen 40-talstysk i extrema kläder, med enorm bil och gigantiska lackboots att spegla hakkorset i. Ultranazister dyker upp allt oftare i amerikanska filmer, i ”Captain America. The first avenger” heter han dr Johann Schmidt (Hugo Weaving) och har lyckats sno Odens maktsten från en gammal kyrka i Norge. Med stenens kraft kan han göra supervapen och förvandla sig själv till Red Mask, en gestalt med ett hudlöst illrött och elakt ansikte som naturligtvis vill ta över världen.
I stark kontrast till Red Mask ser vi Captain America (Chris Evans) som fått sin makt på helt hederliga sätt. Steve Rogers är en trevlig men väldigt klen och sjuklig kille från Brooklyn som mer än allt annat vill ut och slåss i andra världskriget. Han försöker ta värvning men får avslag på grund av sin astma, sina trådsmala armar, sitt insjunkna bröst.
Filmen är som bäst när man får följa Steve Rogers vardagar före kriget och innan han på fantasifulla vägar förvandlas till Captain America. Därefter blir det slentrian av allt ihop: en dussinkärlekshistoria, ett vänskapsband jag sett förut, hjältedåd av det vanliga slaget (fast trimmade) och ont och gott ställt mot varandra utan att det finns något som helst tvivel om vem som vinna skall.
Seriefiguren och superhjälten Captain America skapades under andra världskriget och blev en ikon i kampen mot nazisterna. Att han dammas av nu när Amerikas aktuella krig alltmer ifrågasätts känns inte som en slump. ”Captain America. The first avenger” tar seriefiguren till nutiden.
I uppföljaren kan jag se honom röja runt i Mellanöstern. Undrar hur stora turbaner hans superonda fiender får då.