Mycket i livet handlar om att hitta hem. Några har aldrig känt sig riktigt hemma någonstans, andra går vilse gång efter annan och letar förtvivlat efter sätt att komma tillbaka på.
Många av oss reser ideligen i väg – bara för den sköna känslan av att sitta långt bort och längta hem. (Visst är det lite synd att den här gamla fina klyschan har utgått: ”Stig på och känner er som hemma.”)
Burt och Verona (John Krasinski & Maya Rudolph) är ett par i 33-årsåldern som inte riktigt får syn på sina liv. Verona är i sjätte månaden, Burt ofta i sjunde himlen; de är ett förälskat par som inte har så många uttalade ambitioner. Jobb har man för att dra in lite stålar på, man bor där man ställer ner skorna, man fördriver tiden, slösar med den, diskuterar rätt meningslösa detaljer om något man läst i en gammal veckotidning – det värsta som kan hända är väl att känna sig inlåst, inrutad, färdig. Eller ens tänka åt det hållet. Det är inte unga vuxna, det är vuxna ungar.
Samtidigt kan de inte riktigt släppa tanken på att man som familj kanske måste organisera sig en smula, ha en gemensam idé om vad hemma är. Ett barn måste nog följas av några fler konstanter i livet – och konsekvenser. Hur har andra gjort, hur gör man en familj? Veronas föräldrar är döda, Burts föräldrar självupptagna 40-talister av värsta sorten.
Burt & Verona ger sig ut på en resa kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, besöker gamla collegekompisar, släkt, vänner. Det blir till en miniexpedition i jakt på en plats där man kan slå sig ned, ofta en ganska komisk resa, ibland en lättare helvetesskildring av familjen. Familjen som en oåterkallelig återvändsgränd, där livslögnerna frodas och där man först efter 25 år tillsammans upptäcker att man mortlat ner varandra till ett oigenkännligt finmalt litet pulver av tristess. Försök återuppbygga något i den kvicksanden, den som kan. Återstår cynismen. Ingen kärlek. Inget liv. Sprit kan hjälpa, prata förbi varandra blir till en konst.
Sam Mendes har gjort flera filmer om ett slags hemma och ett slags borta, om familjer, förtroenden, uppbrott. Han är skicklig i det där rummet, vet hur klichéerna används på bästa vis, vet hur han skall tajma skärpt och rolig samtidsdialog med bilder, klipp, musik.
Det märkliga är att när jag sitter där halvvägs in i historien och suger på den här trevliga pastillen (den påminner om de där små runda kulorna som först är salta, sedan blir sura, till slut söta), skulle jag inte bli det minsta förvånad eller upprörd om någon annan skulle vilje skänka den en överkorsad skurhink i betyg.
Sam Mendes har inte så värst mycket svärta i komiken, snarast ingen alls, hans regi och Dave Eggers och Vendela Vidas manus går inte på tvärs mot något över huvud taget. De går med, och de går med, och de går med. Det är uteslutande en smekning medhårs. Vi skall bara roat konstatera fakta en liten stund, skratta ett slag, med ett inkännande, vidkännande, igenkännande.
Kan man inte sluta den överenskommelsen rätt snart får man problem.
Säger någon att ”jo, men den var lite charmig” vet man i allmänhet vad det betyder: helt meningslös sak att lägga tid på. Det är helt enkelt för ytligt för att tas på större allvar.
Ni får slå mig: ”Away we go” är en liten charmig film.
Det är en tillåtelse, en present: Sitt ner och reflektera så där alldeles lagom mycket. Ingen vacklar ut och har fått sitt liv ställt på ända, ingen har skrattat ihjäl sig, jag tar tillbaks det där jag sade om den överkorsade skurhinken förresten: ingen kan väl blir förbannad på detta – tilltag…?
John Krasinski och Maya Rudolph blir lite baktunga av den smarta dialogen, men briljerar definitivt med den där tajmningen som Sam Mendes är så bra på att locka ur sina skådespelare. Jag tror att Maya Rudolph egentligen är roligare än Krasinski – ändå har han fått den betydligt tacksammare komiken att leka med.
Allison Janney (ni vet, C J i ”Vita huset”) gör en liten krumelur som Veronas gamla arbetskompis Lily, och hon är underbart bra – och rolig. Och Catherine O’Hara och Jeff Daniels som Burts föräldrar (pyttesmå roller) ringar in en hel föräldrageneration på sina drygt fyra minuter. Sam Mendes har ett otroligt bra öga för de där komplementspelarna, han skulle aldrig någonsin slarva med den detaljen.
Jag skulle till och med vilja gå så långt som att just den förmågan, till just den detaljen, skiljer en riktigt stor regissör från en inte fullt så kapabel. Sam Mendes har i sina fem filmer kastat sig rätt oförväget mellan genrerna. ”Away we go” blir inte ihågkommen som hans bästa, men en väldigt bra övning blev det. Och vi hade väldigt trevligt under tiden.