När människan upptäckte att hon både kunde bränna tegel och bygga hus beslöt hon sig för - av fåfänga, och för att väcka uppmärksamhet - att bygga en fantastisk stad, krönt med ett torn vars spets räckte ändå upp till himlen. Det imponerade nu inte särdeles på Gud: Han steg ner på jorden, deklarerade visserligen högtidligt att "hädanefter skall inget bliva dem omöjligt", men förbistrade därpå människans språk. Ingen förstod längre vad den andre sade, Gud spred dem därefter över hela jorden.
Platsen för språkförbistringen fick namnet Babel, tornet kallades Babels torn. Man får nog i efterhand säga att det var ett av Guds hårdare straff. Man kunde ju nämligen också ha tänkt sig att människan (undermedvetet) byggt tornet för att komma närmare Gud, få lättare för att prata. Det var ett tufft svar på en rätt naiv och oskyldig tanke, kan tyckas. I dag växer alla torn upp till himlen.
I ärlighetens namn är jag inte riktigt säker på i vilket syfte den mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu tar rygg på denna bibliska klassiker ur Första Moseboken. Han rör sig visserligen över stora delar av världen, vi är i Marockos berg och öknar, vi är i ett högteknologiskt Tokyo, vi är i USA och Mexiko, bland rika och fattiga, bland rättslösa och maktfullkomliga. Här finns både synliga och osynliga gränser att passera, relationer som förbistras både av språket och tiden och generationsklyftor. Filmen befolkas av människor som inte förstår, som inte hör, inte har språk, men som försöker - några når fram, andra går under på vägen. Det är en jobbig resa.
Man kan nog tycka att nyttjandet av den bibliska metaforen också lever på något slags gräns, till det alltför onödigt pretentiösa. Alejandro González Iñárritu är vid sidan av Ang Lee, Wong Kar-Wai, och en handfull andra, en av världens bästa berättare på film, han är brutal och rå och poetisk och politisk, underhållande och oroande i samma andetag - han behöver sparsamt med intellektuellt jumbo mumbo för att förklara sig.
Alejandro Gonzáles Iñárritu avslutar med "Babel" sin trilogi som inleddes med "Älskade hundar" och fick en fortsättning med "21 gram". Han har en filmpunch utöver det vanliga, han träffar klockrent i solar plexus, man har svårt att gå rakt när man kommer ut efter 2 timmar och 24 minuter av närmast andlös spänning.
Den första berättelsen är den starkaste. Den har två unga fattiga herdepojkar i fokus, två bröder på ett berg. De har en bössa, de träter om vem som är den bäste skytten. Ur absolut tomma intet dyker det upp en turistbuss, ett skott brinner av - det får konsekvenser i minst tre världsdelar. Historien om pojkarna får oss att vilja gråta för alltid.
Själva konstruktionen, det parallella i händelserna, är inte det mest imponerande - även om det nu faktiskt hänger ihop rätt fint tekniskt; pojkarna på berget, paret som beskjuts, deras barn och mexikanska barnflicka i Kalifornien, ett bröllop i Mexiko och en suicidal döv tonårsflicka i Tokyo. Alejandro González Iñárritu förskjuter tidsperspektiven, bryter upp berättandet, håller oss på halster.
Det är i stället det parallella i de gemensamma mänskliga upplevelserna som för samman människorna, som gör dem tydliga och begripliga. Det är inte helt lätt att förstå när man sitter bakbunden, mitt in i filmen, och katastroferna kommer och går som ett lynnigt åskväder över oss. Och man kan sannerligen inte säga att det så småningom lät-
tar på alla fronter - det går illa för många, här finns varken poetisk eller politisk rättvisa, det gör riktigt jävla ont, om ni ursäktar. Och det finns ingenting som ens kan lokalbedöva den sorgen.
Det är ett grandiost manus, bästa dialogen, bästa bilderna, bästa musiken, mitt i allt en skådespelarmix som egentligen inte kan fungera, men gör det ändå. Brad Pitt och Cate Blanchett har mest stjärnglans, men glänser kanske minst. Den nedtoningen klär dem väldigt bra, Brad Pitt blir bättre och bättre för varje årsring och rynka han lägger till. Annars domineras duken av några unga marockanska amatörer, mexikanskan Adriana Barraza, som illegal nanny i Kalifornien, och den unga japanske Rinko Kukuchi som den dövstumma rebelliska Tokyoflickan Chieko.
Alejandro González Iñárritu har med en kärleksfull, men svart, dedikation, tillägnat filmen sina två barn: "The brightest lights in the darkest night." Och det är kanske också en film om framför allt barnen, om världen, sedd ur barnets, tonåringens perspektiv.
Det sägs att krigets första offer alltid är sanningen, det är inte korrekt. I "Babel", och i alla krig, i alla uppgörelser vuxna emellan, är de allra första offren alltid barn. Det är lika obegripligt som sant.