Det är sommaren 1980 och till ett sjukhus i en mindre östtysk stad kommer läkaren Barbara (Nina Hoss). Hon hade en fin position i Berlin, men fel åsikter. Barbara har förvisats till detta jobb. Den lokala säkerhetspolisen fortsätter att hålla uppsikt över henne och kan när som helst traska in i hennes sjaskiga lägenhet och genomsöka den, och henne.

Barbara har en västtysk fästman och planerar med honom sin flykt.

Hon försöker att inte engagera sig i någonting på denna tillfälliga tjänst. Men det är mer arbetsamt att skaka av sig känslor, som medkänsla med patienter, än poliser.

Där finns också en läkare som är intresserad av Barbara, en ung man som liksom hon är lite för begåvad och egensinnig för denna lilla stad. Barbara kunde också bli intresserad av honom, om hon vågade lita på honom.

”Barbara” handlar till stor del om hur känslor förvrids och pressas ner då man är ständigt övervakad. Den har många kvaliteter men locket över känslorna sluter väl tätt. Man följer berättelsen intresserad men aldrig riktigt engagerad i dessa ständigt kontrollerade människor.

Det bästa i filmen är dess miljökänsla. I förhållandet till den förflutna kommunistdiktaturen vacklar ”Barbara” på ett intressant sätt mellan nostalgi och äckel. Det finns något i det samhällets tröghet och knapphet, i de slitna husen och bakgårdarna som tycks kvar i 1950-­talet, som framstår som lockande. Rätt eller fel så får man intrycket att stress och konsumtionshets i alla fall var två farsoter som inte fanns i denna Storebror ser dig-ö i Europa. Den lilla staden ligger nära kusten. Det utnyttjas i vackra bilder där Barbara cyklar längs en väg där stora träd pressas av kraftiga vindar. Deras vajande är ett löfte, en påminnelse om att det finns krafter ingen kan kontrollera.

Samtidigt känns hela tiden statens grepp. En bil med övervakare står mest hela tiden utanför Barbaras fönster. När tigande civilklädda säkerhetspoliser knackar på är det bara att öppna och släppa in dem.

Trycket hon lever under påverkar hela Barbaras sätt att vara och röra sig, kropp och ord måste ständigt hållas under kontroll.

Men även om säkerhetspolisen inte ska se Barbaras längtan ut och bort borde vi ha fått se mer av den. Detta är, visar det sig småningom, en film om en människa som slits mellan självbevarelsedriften och viljan till självuppoffring. Romantiska klassiker har gjorts på detta tema, ”Casablanca” (1942) och filmatiseringarna av Charles Dickens ”Två städer” till exempel. Här blir det aldrig någon riktig kraft i konflikten, självuppoffringen är inbäddad i Barbara från början.

Och naturligtvis är det ett dilemma att filmen, inte minst genom att vi får följa en utsatt kvinna, för tankarna till mästerliga ”De andras liv” (2006). Den väl utplanade ”Barbara” är fint spelad och iscensatt, men när jag ser den väcks mina känslor starkast då jag påminns om liknande scener ur ”De andras liv”.