I "Drömmarnas fält" hör Kevin Costner en röst säga: "Om du bygger det, kommer dom."
Det rör sig om en basebollplan. Men uppmaningen kunde vara riktad till skräckfilmsregissörer och handla om kusliga hus.
Manderley i "Rebecka" (1940), mammas hus i "Psycho" (1960), hotell Overlook i "The shining" (1980) och Nicole Kidmans viktorianska åbäke i "The others" (2001) är bara några av de byggen av förkroppsligad ondska och sorg till vilka biopubliken köat.
Långfilmsdebutanten Juan Antonio Bayona bygger vidare i hemska hus-traditionen. Utan att vara nyskapande är hans konstruktion välgjord och elegant. "Barnhemmet" är värd ett besök för alla som vill gå genom dåligt upplysta korridorer med tunga dörrar som plötsligt svänger upp eller slår igen på hjärtattacksframkallande vis.
Laura har, något osannolikt, ljusa minnen från dessa mörka salar. Som föräldralös flicka bodde hon på filmens barnhem. Nu återvänder hon, vuxen, gift, med sjuårig son och planer på att återöppna det sedan länge stängda hemmet. Handikappade barn kunde tas om hand här.
Fast sonen Simón vaknar på nätterna och ropar. Och låtsaskamraten Tomás, som Simón bestämt hävdar är verklig, börjar bli riktigt jobbig, med sin tendens att för Simón röja saker mamma och pappa vill hålla hemliga.
Lauras barnhem är gammalt, men "Barnhemmet" är modern spansk design. De läckra förtexterna kunde vara till en Almodóvarfilm: händer river av remsor av tapeter under vilka finns namnen på skådespelare och andra.
Dessa inledande trettio sekunder, eller vad det kan vara, betyder mycket för "Barnhemmet". De säger att även om upphovsmännen kommer att hålla sig till traditionen när det gäller innehållet, kommer finishen att vara av senaste snitt.
Det försätter oss i en stämning som håller sig kvar, och gör att man sväljer även inslag som manusförfattaren Sergio G Sánchez onekligen tycks ha baxat hem från skräckfilmernas skrotupplag.
Mest originellt i "Barnhemmet" är det sensuella draget i skildringen av det mörka gamla huset, och i bilderna av amasonen Belén Rueda i huvudrollen. Det får en att fundera över om dessa genrens stora, tunga hus fascinerar delvis för att de i sin traditionsmättnad utstrålar död; de är mot all förändring och det är därför de gång på gång matchas mot kvinnor som kommer dit som bärare av nytt liv. "Barnhemmet" är producerad av Guillermo del Toro, och det är lätt att både i formen och innehållet se paralleller till hans "Pans labyrint".
I längden blir man lite besviken på de långa tjusiga kamerakurvorna som slutar i välbekanta och ganska enkla skrämseleffekter.
Bayonas film för tankarna till "The others", där Nicole Kidman försvarade sina barn mot ett otäckt hus, och jämfört med den saknar man här ambitionen att hitta ett nytt sätt att få åskådarna att gå vilse i de gamla miljöerna.
Fast det förvånar inte att "Barnhemmet" blev en jättesuccé i Spanien. Riktigt gedigen genrefilm är mycket mer sällsynt än man kunde tro, och alltid en njutning att se.