Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Bavo Defurne: Souvenir

Isabelle Huppert är självlysande som ex-schlagersångerska som gör comeback. ”Souvenir” är en trivsam film som vinglar mellan romantisk feel good och romantisk tragedi.

3

Drama

”Souvenir”

Regi: Bavo Defurne

Manus: Jacques Boon, Bavo Defurne. I rollerna: Isabelle Huppert, Kevin Azaïs, Johan Leysen m fl. Längd: 1 tim 30 min (från 15 år).

 

Tuff, driven, kaxig, orädd, självständig, vinnarskalle; dagens artister får ofta dela honnörsord med idrottsstjärnor eller företagare. Och visst, med de egenskaperna har man förstås större chans att lyckas. Kanske också slippa bli beroende av någon producents eller agents nycker. Den romantiserade bilden av en hjälplös men karismatisk konstnär är minst sagt passé.

Problemet är att det aldrig var en bild, utan en verklighet som fick ett romantiskt skimmer först i efterhand, på grund av det som artisten förmedlade. Det kallas divalater men, modernt eller inte, det kommer alltid att finnas artister som är passiva, hjälplösa, alkoholiserade och helt enkelt inte duger till någonting annat än att vara magnetiska på en scen. Sen är det upp till omvärlden att bestämma om hon är värd besväret eller inte.

Om inte kan hon antingen dö, knarka ner sig eller, som Liliane Cheverny i Bavo Defurnes romantiska bagatell ”Souvenir”, stå på fabriksgolvet och dekorera patéer med lagerblad och bär.

En gång bar hon artistnamnet Laura, sjöng svävande diskoballader ackompanjerade av stiliserade, kyliga gester och skulle ha vunnit schlagerfestivalen åt Frankrike om det inte vore för ABBA.

Men när hon blev dumpad av sin make/manager/låtskrivare/producent dalade hennes stjärna direkt. Nu tar hon bussen varje dag från patéfabriken och dricker kaffe och likör – fast utan kaffe – framför tv:n i ensamhet. Tills Jean, en ung boxare, får syn på sin pappas gamla idol och lyckas med sina kornblå ögon och sin blonda mustasch locka fram divan ur den lilla alkoholiserade tanten med plastmössa.

Amerikansk film är populärast i världen för att den är trygg. Man vet vad som ska hända och ser fram emot hur. Fransk film är nästan lika älskad, av motsatt skäl. Man vet ingenting. Botten kan gå ur även den banalaste historia (och den här är lika banal och tunn som Lauras comeback-hit) och plötsligt vandrar man i snårig ångestskog eller försvinner in i ren poesi. Och det man förlorar i trygghet får man ofta tillbaka i sinnlighet och skönhet.

Det är inte alltid lätt att veta om Defurnes leker med den förväntan eller om han vill göra en klassisk romantisk genrefilm men bara inte kan låta bli att krångla till det, men det finns ögonblick i ”Souvenir” när man vill hålla för ögonen för att slippa se vad det är Jean sätter i rörelse med sin ungdomliga energi. Blir det fiasko, blir det kärlekssorg, blir det ond bråd död, blir det ”Spetsknypplerskan”?

För så här passiv, mjuk och tyst har Huppert inte spelat sedan hon slog igenom i den debuten, som också handlade om en ung man som blev besatt av en mycket ensam kvinna och drog in henne i sin passions virvlar. I en intervju efter den premiären deklarerade nyupptäckta Isabelle Huppert (kaxigt och drivet) att hon ville göra helt andra roller i framtiden, karaktärer som våldtar och mördar, som män får göra. Nu har hon fått göra allt det och mer därtill i fyrtio år och verkar njuta av att få spela passiv som en trasdocka igen.

Och eftersom Liliane inte är någon hårfrisörska eller spetsknypplerska så tar hon, trots allt, vid en avgörande tidpunkt, ett litet initiativ, med sömngångaraktig precision, så att ödet vänds och allt slungas i en ny och farligare riktning.

Det vaselinimmiga fotot ger ett bedagat diskoskimmer åt hela filmen som visserligen är träffsäkert men också lite väl vagt, och här finns ingen dialog att suga på som syrliga karameller efter filmens slut. Men när filmen slutligen bestämmer sig för om den är en romantisk tragedi eller en romantisk feel good så lyckas Defurne i alla fall göra en slutscen som på ett utsökt och mycket franskt sätt komprimerar vad som i en amerikansk film hade varit en hel flåsig, uppjagad slutakt till en enda, stilla tagning. Bara en sann diva kan smälta hjärtan uppkopplad till ett näringsdropp i en sjukhuskorridor. En Laura. En Piaf. En Huppert.

  • Se mer.

Tre andra nya filmer med Isabelle Huppert: ”Elle” (2016), ”Dagen efter denna” (2016), ”Louder than bombs” (2015).