Den tjugosjätte ”Beck”-filmen med titeln ”Levande begravd” gör en lyckad satsning på skräck och chockeffekter, men lyckas sämre med relationsdramatiken..
Är det dags för nittiotalets gamle seriemördare att komma tillbaka? Den där typen som läser böcker och kan formulera sig med manisk finess, som Kevin Spacey i ”Seven” eller Anthony Hopkins i de olika filmerna om den människoätande psykiatern Hannibal the cannibal? Den nya Beck-filmen, den tjugosjätte i ordningen, ger en möjlig vink om att 2010-talets svenska polisrullar kan komma att få en skräck-injektion.
Storyn i den den senaste Beck-filmen är som hämtad ur någon av sjuttiotalets tecknade skräckmagasin. En plastfodrad likkista hittas nödtorftigt nedgrävd på en lekplats i Stockholmstrakten. Offret, en välklädd kvinna i medelåldern, har blodiga naglar och ett ansiktsuttryck som vittnar om namnlösa fasor. Ytterligare kistor med levande begravda offer hittas runt om stan. Brutala MC-ryttare och psyksjuka loners sätter myror i huvudet på Martin Beck och hans spanare.
”Beck -levande begravd” börjar effektivt med en riktigt otäck scen: en ensam kvinna ska tvätta bilen på en ödslig bensinmack, hon ser sig nervöst omkring, men kör ändå i tvätthallen. ”Beck – levande begravd” är full av liknande scener, väl uppbyggda och fyllda av chockeffekter som heter duga. Blindspåren är lagom retsamma.
Liksom den förra filmen ”Stormens öga” har produktionen fått kosta och det märks: det är betydligt smartare finish är på de filmer som gjorts direkt för TV 4-publiken och dvd-köparna. Att filmerna görs på löpande band syns, i den här filmen, kanske främst på en fattigdom när det gäller relationsdramatiken. ”Beck”-filmernas raison d’être är trots allt samspelet mellan Habers Beck, Persbrandts Gunvald Larsson, Ingvar Hirdwalls obetalbara granne med stödkragen och Becks vuxna dotter spelad av Rebecka Hemse. Att spåna fram action med olika inriktningar: politisk thriller som i förra filmen eller skräck tycks lättare för manusparet Rolf och Cilla Börjlind – än att förnya den energigivande dramatiken mellan aktörerna.
Mikael Persbrandt-älskarna kan möjligen sluta läsa här, om de är känsliga, men man får en känsla av att Gunvald Larsson är lite trött på sig själv, sina stenhårda one-liners och sina hårda nävar. Kanske inte så konstig att han utan synbar ångest lämnar sin plats till förfogande för den evige rookien Oskar (Nathanaelson) som får betydligt mer att göra än förr.
Men den möjligt moraliskt tveksamma Beck-sensmoralen att våld alltid lönar sig, är lika slitstark som Gunvalds gamla paletå.