De bor på kartong – de sjunger om kartong. De spelar på lagade, lappade, hemmagjorda instrument. De berättar om livet på gatan, under bar himmel i Kongo Kinshasas värsta slum. Bandet heter Staff Benda Bilili. Det här är historien vi vill se, men inte gärna vara en del av.
Skuggsidan de lever på är vår värsta mardröm. Vi ger oss inte gärna in i deras kvarter, och skulle vi mot förmodan råka hamna där vevar vi snabbt upp rutorna. Drar för gardinerna. Vi mår inte bra av att se allt detta elände. Tänk positivt – och blunda.
I den här delen av världen har ingenting hänt sedan Sven Lindqvist för snart 45 år sedan for till Calcutta i Indien och skrev hem: ”Men om man inte hänger sig på hotellrummet redan första kvällen – och vad skulle det tjäna till? – så inträffar en smygande dehumanisering. Den enklaste mänsklighet kräver att man försöker rädda en annan människas liv. I en stad där renhållningsverket samlar ihop de dödas kroppar på gatorna i gryningen och i tveksamma fall vänder de sovande med foten för att se om de fortfarande lever – i en sådan stad kräver även den enklaste mänsklighet för mycket. Man förlorar tron på den.” (”Myten om Wu Tao-tzu”)
Medlemmarna i Benda Bilili är mänskligheten. Den stora majoriteten av mänskligheten. Vad gör det oss andra till?
Trots nerbrunna härbärgen, förlorade ägodelar, fattigdom som vi inte kan föreställa oss, lever de på hoppet – och hoppet låter som musik och livet kan formuleras i sång.
Två franska filmare hittar 2005 ett gäng halta, lytta, fattiga farbröder som spelar och berättar sina liv för alla som vill lyssna. De drömmer om ett bättre liv, om lite tur – om en dag då allt skall vända. Kring dem flockas gatubarnen, de sover nära sina adoptivpappor, knuffar på deras trehjulingar, sitter i gräset och lyssnar när bandet repeterar på Kinshasas förfallna zoo. Resten av dagen överlever man, kanske. Man stjäl, om man får möjlighet, man tvättar bilar, går ärenden, prostituerar sig, givetvis.
Barnen håller sig dock hela tiden nära hoppet, nära bandet, vill vara med om det vänder.
Och det vänder. Bandet Benda Bililis rykte sprider sig i Kinshasa, nyfikna journalister börjar dyka upp, trots erbarmliga villkor lyckas man spela in en demo, deras musik hamnar på radiostationer över hela landet – 2009 packar de in sina rullstolar, kryckor, sina instrument och åker på Europaturné. Man har aldrig tidigare sett ett sådant sällskap på resande fot.
Det är till Europa alla vill, Europa är det fattiga Afrikas Shangri La. En hägring.
De slår omvärlden med häpnad, turnén ringlar över hela kontinenten, överallt möts de av stående ovationer. Frankrike, Tyskland, Norge etcetera.
Det är en historia som är bättre än filmen – men filmen förmedlar å andra sidan allt som skall förmedlas, och det räcker långt. Skönheten sitter inte i linsen, skönheten sitter i människans dröm, i den mest uträknades förhoppning.
Och finns det någon av oss som vill bli påmind om vad solidaritet kan vara, så är Renaud Barrets och Florent de la Tullayes film en grundkurs i ämnet.
Och en kurs i konsten att överleva med värdighet, trots att ingen visar minsta respekt. Jag har en god vän som arbetar i Etiopien, i Sudan. Ibland ringer han och jag gnäller som vanligt över något komplett i-landstrivialt – sedan berättar han om en annan del av världen, och man önskar att man hade bitit sig i tungan. Kanske knipsat av den för gott.
Nämnde jag humorn? Den lever de med under de vidrigaste förhållanden, skrattet ger dem syre. Det sägs förresten att man inte bara kan leva på hoppet, säkert inte, men kan någon av oss leva utan?