De fyra engelska syskonen Pevensie är tillbaka i sitt älskade Narnia. Denna gång leder de en frihetskamp tillsammans med prins Caspian mot människorna som vill utrota fantasin i sagolandet. Mycket action, men för lite magi.
Den första Narnia-filmen blev inte oväntat en supersuccé för några år sedan. C S Lewis bok "Häxan och lejonet" är inte för inte den sjudelade Narnia-seriens kungadiamant: en outslitlig saga fylld av magi, vintriga äventyr, bävrar som kan sy och en häxa som kan förvandla folk till sten och mycket barnamod - men också ovanliga komplikationer som den yngre brodern Edmunds laddade flört med ondskan.
Den andra boken i serien "Caspian, prins av Narnia" är inte lika lätthanterlig. I synnerhet som den första tredjedelen - där de fyra syskonen Pevensie återvänder till "sin" sagovärld många hundra år efter att de var där sist - är en ganska tråkig transportsträcka.
Även om jag tyckte bättre om det betydligt mer sagolika Narnia som uppenbarade sig inuti professor Kirkes klädskåp, måste man säga att den nya filmen hottar upp historien om prins Caspians frihetskamp.
Inga transportsträckor eller tveksamheter vilar här. Affischpojken Ben Barnes (prins Caspian) tar blixtsnabbt kommandot över gammelnarnierna bestående av dvärgar, talande djur och allsköns mytiska väsen som en djup sminklåda kan åstadkomma. Han är visserligen människa, en telmarin, men kämpar ändå tappert och envist mot sin onde morbror Miraz arméer som vill utrota allt som inte är mänskligt i sagolandet.
Tuppfajten mellan Caspian och den gästande kungen Peter, äldst i syskonskaran, är ganska gullig. Däremot är den visserligen extremt kyska flörten mellan Caspian och äldsta systern Susan lite tondöv. Hela poängen med Narniavärlden är att den är ett slags frizon för allt som har med erotik att göra.
En klar fördel med den nya filmen är också att syskonen Pevensie växt till sig lite, i synnerhet Georgie Henley som spelar yngsta flickan Lucy, outhärdligt äppelkäck i ettan men nu betydligt mer sevärd.
Däremot är saknaden efter Tilda Swintons magnifika, superstylade vita häxa stor. Hennes korta gästspel - infrusen i ett slags elastisk is i en strålande otäck scen - bjuder dock på en viss kompensation.
Vi vuxna kan tröttas av de numera väl uttjatade stridsscenerna där enorma data-animerade härar marscherar över slätter, floder flammar upp i hotfullt skum och vildsinta träd går till attack. Lite Harry Potter-feeling här och lite "Sagan om ringen"-lånegods där. Det blir alltmer tydligt hur fantasygenrens begränsningar ser ut, i synnerhet som de litterära förlagorna ligger så nära varandra när det gäller rekvisita och sagoväsen.
Men barnpubliken kommer knappast att klaga. Och ingen åldersgrupp är särskilt bortskämd med den sorts girlpower som den superskickliga bågskyttestjärnan Susan bjuder på i stridsscenerna.