Det är en grav underskattning av Disneymekaniken om någon därmed tror att jag avslöjat något otillbörligt om handlingen i berättelsen om hans karriär från födsel till de feta rubrikernas triumf.

Någon film hade det självklart aldrig blivit om inte Secretariat övervunnit smärre hinder och skrivit in sig i galoppböckerna som en av de främsta någonsin.

Jockeyns lilla grepp om manen i startboxen, dundret av hovar, inhämtningen på upploppet till publikens euforiska jubel är som sig bör inte det enda ärendet.

Berättelsen om Secretariat är lika mycket berättelsen om hans ägare. Hon hette (och heter så vitt jag vet fortfarande) Penny Chenery Tweedy, var hemmafru i Denver tills hon övertog sin pappas hästgård på fallrepet och matchade fram Secretariat till trots mot gubbväldet i galoppbranschen – och familjen. Det blir en kvinnofrigörelse som också inkluderar stuteriets kvinnliga trotjänarinna, hennes döttrar och till sist sveper med sig både söner, make och gnidig bror.

Någon blond lock hamnar aldrig på sniskan i Diane Lanes svala men snabbtänkta gestaltning av den envisa Penny. Secratariats originelle tränare Lucien Laurin får i John Malkovichs välplacerade sarkasmer stå för den komiska lättnaden.

Det hör också till Disneyfieringen av verkligheten liksom den alldeles särskilda kontakten mellan ägare och häst, gärna med djup ögonkontakt till stråkar och solnedgångar. Så även den liksom glaserade ytan, aldrig lika vacker som en gång Carroll Ballards ”Svarta hingsten” (1979), men med det slags överdrifter och breda sockerstråk som alltid sätter tydlighet framför svett och äkta hästdoft.

Det är synd om Secretariat, att han inte får vara häst rätt och slätt, befriad från att vara ett förmänskligat avelsresultat, nu när man ändå fått vara med om hans födsel. Men att ändå bibehålla spänningen intill upploppet är både hans förtjänst och filmens bedrift.