Hur många gånger har inte Brasiliens indianer bildat en dekorativ, hotfull, exotisk eller drömskt turistisk bakgrund till den vite mannens upptäckarmödor? Alltid ”den andre”, från Roland Joffés ”The mission” om den tidiga kolonisationen till Werner Herzogs ”Fitzcarraldo”.
Den italiensk-argentinske regissören Mario Bechis vill något annat. I ”Birdwatchers” skjuter han den vita kolonisatören i bakgrunden och låter en grupp guaraní-kaiowaindianer spela huvudrollen. Men egentligen, vill han säga, har konflikten mellan dagens expanderande farmare och spillror av ursprungsbefolkning samma kärna – ännu efter 500 år. Den handlar fortfarande om rätten till land och utkomst.
Redan inledningsbilderna utmanar den kittlande föreställningen om att våra hänsynslösa anspråk på modernt odlarliv inte berör synen på ”naturen” och ursprungsbefolkningarna. Ja, tycktes man inte höra ett slags lättnadens suck från vår horisont när en dittills okänd indianstam för lite sedan upptäcktes i det inre av Amazonas?
I ”Birdwatchers” glider båten fram längs floden i Mato Grosso do Sul med fågelskådarnas kikare riktade mot trädridån. Så stiger de fram, indianerna, halvnakna, barbröstade och med målade ansikten, med pilbågarna beredda, som en exotisk och kittlande uppvisning för de tillfälliga besökarna.
Men bakom den tunna djungelranden breder fälten ut sig: genmodifierade sojabönsodlingar, väldiga sockerrörsfält och expanderande boskapsrancher.
Efter uppträdandet trär indianerna på sig sina t-tröjor och vardagskläder och får en slant för sitt illusionstrick av researrangören, en uttråkad farmarhustru som ”älskar fåglar” – men föraktar indianer.
Dramat som följer gjuter liv och nerv i vad Mario Bechis kallat ett pågående samtida folkmord.
En grupp indianer lämnar sitt trånga reservat, där ingenting annat gives än sysslolöshet, fattigdom, alkoholism eller tillfälliga påhugg på de omgivande farmerna för att slå sig ner på vägrenen i vad de betraktar som sitt land.
I verkligheten sker detta ofta som en sista desperat utväg för att erövra sin rätt till liv och kultur. Med tungt beväpnad polisiär utrymning som följd – och ofta med stulen guaraníkeramik för de vitas vitrinskåp.
Men Mario Bechis håller igen på den förenklat dramatiska polemiken. Med Sergio Leone-liknande tystnader som i ”Harmonica – en hämnare” arbetar han fram bilden av en alls inte enhetlig grupp indianer och deras familjekonflikter. Och deras skilda förhållanden till ranchägaren vid vars staket de slagit sig ner – och hans hantlangare.
Det är ett effektivt sätt att skildra en kultur, ett språk och ett folk på gränsen till utrotning, där varje uttryck är fotat i verkligheten som exempelvis den extremt höga självmordsfrekvensen bland unga guaraní-kaiowaindianer.
Ungefär när ”Birdwatchers” hade premiär beslöt den brasilianska regeringen att lägga ner Funais, den brasilianska versionen av USA:s gamla indianbyrå, kartläggning av denna sydliga indianspillras landrättigheter – inte minst under trycket från nyblivna ranchägares rasande protester. Det gör inte Bechis berättelse svagare: om ungdomarna Osvaldo med schamantalanger och Irineu som traktar efter jympadojor. Om Irineus alkoholiserade pappa Nadio, som lett dem till vägkanten. Om Lia, som för kex till barnen och en pistol till försvar förför landägarens väktare.
Det ömsesidiga beroendet står klart.
Men i en vacker parallell också skillnaderna – utöver att de vita spelas av professionella skådespelare, indianerna av amatörer.
Flodens vatten är för indianerna dryck och ursprung. För de vita bikinibad, smygrökning och äventyrliga utflykter. På botten av ranchägarens hemmapool där dotter och hustru plaskar runt under sömniga dagar skymtar en guaraníkeramik.
Det är som om Bechis vill säga att om inte indianerna tillerkänns sina rättigheter går proppen ur också kolonisatörernas vällevnad, anständighet och historia.